Jag kan inte påstå att vi har stångat oss blodiga över att skriva vår kandidatuppsats.
Visst, det var ett rejält arbete och hade, precis som vid vanliga tentamen, inslag av frustration. Skillnaden har väl varit att samma arbete har förföljt oss i så lång tid, vilket ökat på känslan av uppförsbacke något. Det var självklart också en skillnad i att skriva ett så omfattande arbete som en professor skulle lägga sig i med jämna mellanrum. Att själv granska allt man gör under så här lång tid är också speciellt, kraven blir på en annan nivå.
Men vi har inte haft de nervsammanbrott som verkar följa i spåren av en sådan uppsats, eller ständigt känt att det aldrig kommer gå.
Ett stort och tungt arbete som har gått ganska bra, alltså.
Men ökad press har jag inte kommit undan eftersom det har varit mer jobb och ökade krav.
Nu är den pressen över.
Nu ska vi ha en hel vecka till att bara läsa inför de två kurser som startar.
Jag kan vara sjuk.
Jag kan vila hjärnan.
Jag kan slappna av.
Men jag vet inte hur man gör.
Under natten låg jag klarvaken halva tiden och tänkte på ingenting, men med en känsla av stress.
Under dagen har jag sysselsatt mig vareviga minut och känt som att jag har bråttom, att det är något jag inte hinner med.
Fast det är nu jag ska slappna av, pusta ut, hoppa jämfota, känna mig stolt och fira. Andra verkar så lättade, lyckliga och firar tydligen med middagar och weekends. Om jag bara kunde komma på hur jag ska göra.
Kanske genom att njuta av den fina bukett och ännu finare gratulation som Greken skickade. Det är ju onekligen en härlig början.
Kommentarer