Polarn är av tåligt virke, men även hon har sina gränser. Den nåddes under gårdagskvällen.
Dagen gick bra, hon var pigg och glad för det mesta, ledsen blev hon när någon vattkoppa sprack för då började den tydligen svida. Fast till kvällen hade vattkoppor som spruckit hunnit bli ganska många, några är stora. Så hela natten har hon vridit sig och gråtit.
Jag känner extra mycket hur tålig hon brukar vara för jag märker att jag inte är van vid att hon är ledsen på det här sättet. Hon är så uppgiven och förtvivlad och jag kan inget mer göra än trösta.
Hoppas det går över fort.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer