Fortsätt till huvudinnehåll

Kan, kan inte.

Status på rörelseförmåga:

Jag kan gå långsamt.
Jag kan klara mig själv (nästan).

Jag kan inte sitta still för länge.
Jag kan inte vrida mig annat än i ultrarapid.

Jag tar snygga konstpauser när jag går och det utan förvarning hugger till och jag tror att jag kommer dö om jag rör mig en millimeter.
Jag tar hjälp av barnet, som ändå ligger vaket bredvid mig mitt i natten och pratar om vad som hände i senaste My little pony, för att väcka herr B.o.B. så jag kan få assistans att ta mig ur sängen.

Jag lyckades ta mig ner till affären och handla lite.
Jag lyckades inte hålla humöret uppe för jag är gruvligt trött på sjukstatus.

Imorgon ska det vara massa snö. Tänker inte ens fundera på hur jag ska lyckas gå till förskolan och hämta barn på garanterat oplogade vägar.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Fika hjälper

Det blev ingen "mormormiddag" idag, som det annars är varje tisdag, för lilla mamsen var krasslig igen. Arvsmassorna krävde att middagen var så lik mormormiddag som den kunde vara, jag kom inte undan med detta alltså: Så jag gjorde fläskfilégratäng med ris och fick ta mig ut för att köpa fika. Då stötte jag på denna lilla raring Jag älskar Nutella. Allt med Nutella är gott, så inte alls överraskande att Nutella biscuits också var gott. De matchar även det ökade sötsuget som jag förstår hör ihop med förklimakteriet, precis som allt annat.  Jag tror att jag räddade tisdagen, även om arvsmassorna saknade sin mormor, morfar och Bobbo. Fika räddar det mesta.