Så där.
Känns helt sjukt ju. Samtidigt som det ständigt slår mig hur stor hon har blivit så är hon fortfarande min lilla tjej som går på förskola.
Själv har jag haft tankarna på annat håll hela dagen. Jag fick veta något, som jag inte kan säga något om, så det är ju så onödigt att jag skriver om det när jag ändå inte kan säga B fast jag sagt A.
Men ändå. Nu är jag i den där vidriga positionen att det är något som jag vill och hoppas på mer än något annat jag kan tänka mig. Och jag har fått skäl att hoppas på det dessutom. Men jag vågar inte hoppas på det, för jag är van vid att saker jag vill och hoppas på går åt skogen.
Man kan säga att jag lever efter devisen att om något verkar för bra för att vara sant så är det oftast det.
Så nu hoppas jag, samtidig som jag försöker att inte ha hopp för jag vet hur jäkla ont det gör att bli besviken över att inte få det man hoppas på, när man hoppas så här mycket.
Varför ska man behöva dras med sådana känslor?
Pyret dras ju också med sådana känslor, hon har siktet inställt på att få komma till samma skola som de flesta i förskolan går på. Vi har valt den som vårt första val, men vi har också förklarat att det är inte den som ligger närmast så hon kanske inte får gå på den. Hon kommer bli grymt besviken om det inte blir som hon tänkt sig. Så vi försöker dämpa förhoppningarna.
Tänk om man kunde vara lite mer bekymmersfri, våga hoppas på saker och sen kunna tänka att det blir nog bra ändå om det inte blir som man hoppats. Det finns visst sådana som är så, men vi är inte sådana Pyret och jag.
Kommentarer