Ännu en läsdag.
Den ena kursen, jag läser två parallellt, har över ettusen sidor att plöja igenom den här veckan. På halvtid då alltså. Utöver seminariet vi ska vara på.
Nej, det är självklart inte så att vi ska läsa vartenda ord noggrant. Hade det varit en vanlig skönlitterär bok hade det säkert varit fullt möjligt, men inte så värst troligt när det gäller att läsa om systemteorier, psykologiska inriktningar, behaviorismen, dessutom i vissa böcker på engelska. Men vi ska försöka gå igenom vad det handlar om, skaffa oss en överblick, bekanta oss tillräckligt med ämnet för att i föreläsning och seminarium kunna hänga med och diskutera. Det innebär likaväl att läsa, även om det inte är varje ord, och att göra det större delen av dagen.
Jag dör lite grann om resten av terminen ska vara så här.
Efter läggning av arvsmassor försökte jag titta på den så hyllade filmen Sameblod. Jag tyckte att jag förtjänade att få luta mig tillbaka och bara njuta av en välgjord film, få något berättat för mig istället för att läsa och lära. Allt jag hört om den är att den ska vara väldigt bra, gripande och någon skrev något om att den fått människor att gråta i biosalongerna. Inte någonstans har jag hört en mammavarning. Ni vet; allt som handlar om barn som far illa kommer ge dig ångest på en absurd och ytterst svårhanterlig nivå: en mammavarning. Så jag utfärdar en.
Filmen är garanterat sevärd. Helt klart välgjord. Intressant. Gripande. Tankeväckande. Värd att förmedla i dagens samhälle där rasismen och vi och dom tänket frodas.
Men jag kunde inte se klart den. Barn var utsatta och det skildrades på ett väldigt skickligt sätt. Min ångestnivå klarade det inte.
Tänk vad mammalivet kom och ställde till det.
Kommentarer