Fortsätt till huvudinnehåll

Åh en sån underbar morgon!

Natten var en plåga utan dess like med frossa på nivån där man fryser hysteriskt trots långärmad pyjamas, duntäcke och tjock "fuskpäls"-pläd. Självklart följt av svettningar som gjorde att jag kände mig som Titanic på väg ner i djupet. Så lägger vi till en överjävlig värk i kroppen, halsont som gjorde att jag inte kunde svälja alls om jag låg på ena sidan, och diverse strul under natten.

Gissa om det var skönt att få vakna.
Förutom att jag i vaket tillstånd stundtals känt att jag nog kommer dö av det här, vad det nu är. Idag kunde vi ändå nöja oss med att arbeta ihop oss via Skype en stund. Sen kunde jag lägga mig i sängen och sova och läsa om vartannnat. Vilket i sin enkelhet var mer än vad jag orkade med på sätt och vis.

Allt jag kunnat äta under dagen är en banan. Till middag köpte herr B.o.B. en tomatsoppa, för soppa, sjuk, ont i halsen är lika med bra. Fast den gick inte att få ner. Men så, när jag nattat min ena arvsmassa kom jag på att jag till dagens femte kopp te kunde äta glass. Glass går ju att få ner! Nu funderar jag på om jag måste äta upp en hel Big Pack.
För imorgon, på onsdag och på torsdag måste jag ta mig in till plugget. Det är ju liksom bara utbildningens viktigaste vecka. Men eftersom jag har haft svårt att palla att ens röra mig mellan sängen och badrummet under dagen, funderar jag på hur jag rent logistiskt ska kunna ta mig till plugget, vara där en halv dag, och sen ta mig hem igen. Speciellt när jag inte får i mig mat.
En hel Big Pack kanske ger tillräckligt med energi?

Problem är väl till för att lösas antar jag. Men jag är rätt uppgiven nu, gråtattackerna har varit hyfsat frekventa under natten och dagen.
Jag vill bli frisk, tack.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.