Idag var det manifest för de som förlorat ett barn, genom att bära något vitt.
Jag får på en middag höra om hur någons nära föder ett barn som inte kommer få finnas mer.
Jag läser i en bok om någon som överlever dagar efter att förlorat sitt barn.
En krönika träffar mitt i prick om hur oskulden kring graviditeten försvinner med ett missfall, hur den sanna glädjen över ett plus för alltid är utbytt mot en gnagande oro.
Jag läser rättsfall om barn som hamnar i situationer de aldrig ska behöva befinna sig i.
Att förlora ett barn är alltid en hemsk tanke men den blev så vansinnigt hudlös när jag fick egna barn. Jag kan ibland undra hur det blivit om mitt första plus hade gått vägen, om min oskuldsfullhet inför graviditeter fått vara orörd, och kan sedan skämmas lite över att jag fortfarande blir berörd, att den sorgen inte har läkt helt trots två barn och många år. Helt i onödan, för visst får jag sakna den där längtan och besannade drömmen som försvann, den får jag ju aldrig igen. När jag hör eller läser om barn som inte får bli eller barn som far illa ser jag mina små och får ont på något ställe jag inte visste fanns. Tanken att de ska fara illa är så hemsk att jag för en stund inte kan andas. Med barnen kom en kärlek som tar andan ur mig men också en rädsla som kan kännas bottenlös.
Idag var det en manifestation för de som förlorat ett barn. Jag tänker också på de som fått möta ondskan på riktigt, stora som små, och på den oförstörda glädjen som suddats ut.
Kommentarer