Vem är arg?

Så heter en av Pyrets favvo-böcker just nu och svaret verkar vara: väldigt många. Det känns så i alla fall.

Jag trodde till exempel att politik handlade om olika ideologier där man i ett demokratiskt samhälle röstade och sen respekterade majoritetens beslut, men det verkar tydligen handla om absolut rätt eller fel. Låt mig klargöra att jag inte pratar om den nya biten politik där man ska vara jättearg mot allt som inte är "typiskt svenskt", för den är ju bara fel. Men annars, de gamla blocken liksom. När blev det till att motståndaren inte bara hade en annan ideologi utan var helt jäkla dum i huvudet och borde ditten och datten? Här har jag gått och trott att det var nödvändigt med olika politiska ideologier i ett demokratiskt samhälle och att man får drivas av olika visioner. Knasigt av mig tydligen.

Jag har ju också gått och trott att feminism inte alls handlade om att hata alla män. Kanske trodde jag att det handlade om att tjejer fick rätt att rösta, att de borde ha lika lön, samma förutsättningar och lika stor chans att göra karriär. Att de inte ska pryglas i pressen hundra gånger värre än män när de driver igenom beslut, visioner och skapande. Att de ska få bestämma över sig själva. Såna saker. Så komplicerat var det tydligen inte.

De där tiggarna som jag trodde var rätt desperata är tydligen asrika. Det var bara jag som tänkte att inte ens om man pröjsade mig en sjukskriven partiledares lön varje månad skulle jag sitta 12 timmar om dagen, 365 dagar om året, utomhus på en filt för att sen åka hem och "lyxa till det" i ett tältläger i skogen. Fast rika människor gör tydligen så knasiga saker.

Sen har jag gått i tron om att det inte riktigt finns något "typiskt svenskt" utan att vår lilla tillvaro är ett michmach av idéer, traditioner och inflytande från hela Europa över sådär aslång tid. Det var tydligen fel. Vi ska tydligen värna jättejättemycket om det svenska som inte alls är tyskt, franskt, pyttelite amerikanskt och annat tjafs. Fel av mig då.

Alltså människor är så jättearga nu för tiden och jag har tydligen haft massor med fel och då vet jag ju vad som borde hända med mig.

Eller.
Vänta.
Just det, jag har ju Facebook igen, det är därför världen känns så där.
Pust.
Tur att det finns smarta, medmänskliga, roliga, rara, öppna människor på den däringa sidan, annars hade jag nog också varit väldigt arg.