Fortsätt till huvudinnehåll

Jag tror inte vi pratar om samma sak.

Att jag promenerar till eller från jobbet för att klämma in lite motion i vardagen är relativt välkänt på jobbet. Idag bad en kollega att få prova att gå samma promenad för att sen ta resten av vägen hem kommunalt. Jag förvarnade att jag har usel kondition och hon menade att det hade hon med.

Kanske tänker andra som jag; om man går i rask takt i sådär 40 minuter de flesta vardagar så kan man ju inte vara helt otränad.
Det kan man.

Jag vet ju att jag har gått samma väg utan att bli ens i närheten av lika slut, i flera år. Liksom att jag vet att jag inte är en soffpotatis övrig tid. Men nu är den där promenaden rena döden. Och kollegan som också var så "otränad", trampade på i en raskare takt än jag egentligen mäktade med, kanske den takten jag en gång höll. Jag hade fullt sjå att kunna föra ett samtal under tiden. När hon sedan skulle fortsätta ta sig hemåt kommunalt, fick jag gå hem och försöka stå upprätt. För när jag kommer hem efter den där promenaden är jag verkligen helt slut. Det susar i öronen, värker i bröstkorgen, huvudet är helt tomt medan musklerna är fulla av mjölksyra.

Jag hoppas att extra tillskott av järn kan hjälpa, för inte nog med att det är jobbigt att bli så påverkad, om fler får för sig att göra mig sällskap är det ju dessutom rätt pinsamt att vara så usel.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.