Vi har inte varit helt nöjda med Pyrets skola. Att saker händer på skolor är kanske ofrånkomligt, det viktiga är väl hur personalen hanterar olika incidenter. I det här fallet har hanteringen haft lite att önska, såsom att man önskar att personalen faktiskt hanterar det. Eller att de problemlöser, påtalar åtgärder och följer rutiner. Ibland har det också känts som att det saknats pedagogiska kunskaper hos personalen. Man kanske inte vill höra en pedagog använda uttryck som att de tvingar barnen till saker, eller att barnen upplever att personalen blir verkligen jättearga om håret blir blött i duschen efter idrotten.
Vi hörde en del om bristerna på skolan innan start, men försökte ge det en chans, tyvärr har vi inte fått mycket anledning till att tycka annorlunda. Så vi sökte en annan skola, som andra också sökt, som andra börjat på och varit nöjda med. Men det var kö.
I förra veckan fick vi mejl om att det fanns möjlighet att anmäla intresse till restplatser, för start redan efter höstlovet. Både vi och Pyrets kompisars föräldrar anmälde intresse, och igår var vi på öppet hus. Det var ett väldigt annat intryck av den här skolan, även om man förstår att de visar sig från sin bästa sida. Alla föräldrar blev intresserade av att kunna norpa en av de platser som erbjöds, och besvikelsen var rätt tung när vi fick veta att för Pyrets klass fanns bara en plats. När vi lämnade skolan var vi alla fast beslutna om att fortsätta jaga en plats där.
Idag kom ett nytt mejl, Pyret blev erbjuden den där enda platsen.
Pyret vill gå där, det är viktigast, samtidigt som hon säger att hon kommer sakna sina kompisar. Som tur är känner hon redan två som går i nya klassen, det känns tryggt. Kanske mest tryggt för mig. För även om det känns som rätt beslut, som att det här kommer ge henne en bättre skolmiljö, så känns det så klart oroligt att med så kort varsel ta henne från en miljö hon är van vid, till något nytt. Ganska mycket nytt, för de arbetar väldigt annorlunda jämfört med nuvarande skolan. Jag försöker tänka att det nog mest är min oro, inye hennes, och försöker förmedla vad roligt det här ska bli. Det här kommer säkert bli jobbigare omställning för mig än för henne. Så mycket att oroa sig för och vänja sig vid, och så lite tid att få ihop allt.
Men det kommer bli bra. Vi säger det i kör allihop: "Det kommer bli bra."
Vi hörde en del om bristerna på skolan innan start, men försökte ge det en chans, tyvärr har vi inte fått mycket anledning till att tycka annorlunda. Så vi sökte en annan skola, som andra också sökt, som andra börjat på och varit nöjda med. Men det var kö.
I förra veckan fick vi mejl om att det fanns möjlighet att anmäla intresse till restplatser, för start redan efter höstlovet. Både vi och Pyrets kompisars föräldrar anmälde intresse, och igår var vi på öppet hus. Det var ett väldigt annat intryck av den här skolan, även om man förstår att de visar sig från sin bästa sida. Alla föräldrar blev intresserade av att kunna norpa en av de platser som erbjöds, och besvikelsen var rätt tung när vi fick veta att för Pyrets klass fanns bara en plats. När vi lämnade skolan var vi alla fast beslutna om att fortsätta jaga en plats där.
Idag kom ett nytt mejl, Pyret blev erbjuden den där enda platsen.
Pyret vill gå där, det är viktigast, samtidigt som hon säger att hon kommer sakna sina kompisar. Som tur är känner hon redan två som går i nya klassen, det känns tryggt. Kanske mest tryggt för mig. För även om det känns som rätt beslut, som att det här kommer ge henne en bättre skolmiljö, så känns det så klart oroligt att med så kort varsel ta henne från en miljö hon är van vid, till något nytt. Ganska mycket nytt, för de arbetar väldigt annorlunda jämfört med nuvarande skolan. Jag försöker tänka att det nog mest är min oro, inye hennes, och försöker förmedla vad roligt det här ska bli. Det här kommer säkert bli jobbigare omställning för mig än för henne. Så mycket att oroa sig för och vänja sig vid, och så lite tid att få ihop allt.
Men det kommer bli bra. Vi säger det i kör allihop: "Det kommer bli bra."
Kommentarer