Fortsätt till huvudinnehåll

Plötslig är gårdagens bekymmer över.

Först vägrar de sova i egen säng.
Sen vägrar de somna om man inte sitter bredvid, och de dyker upp hos en varje natt.
Sen somnar de på egen hand, men först efter att ha kommit upp fjorton gånger för att delge livsviktig information.
Sen sover de hela natten i egen säng.
Sen somnar de utan att kliva upp.

Peppar peppar, tvi tvi och allt det där. Men det slog mig att jag plötsligt läser godnattsaga, pussar och kramar, går ut ur rummen och sen somnar de.

Någonstans var det vad jag höll fast i, alla de där kvällarna när jag satt på ett hårt golv och försökte övertyga dem om att jag var kvar även om jag inte låg bredvid. Det där avlägsnandet i hundra steg för att visa dem att de var trygga även om de sov själva. Om trängas i en säng med en hög med mjukisdjur och en katt räknas som att sova ensam. Då tänkte jag att det kommer. De utvecklas och lär sig, om man inte stressar och pressar så kommer utvecklingen av sig själv för de allra flesta. Barn slutar med napp. Barn lär sig äta grönsaker. Barn sover i egen säng.

Och idag slog det mig att Polarn inte bökar och smyger runt i sitt rum i en timme, eller kommer upp massor med gånger och frågar, berättar eller visar längre. Hon bara somnar.

Alla säger att man saknar det där när de blir större och mer självständiga. Kanske blir det så.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.