Plötslig är gårdagens bekymmer över.

Först vägrar de sova i egen säng.
Sen vägrar de somna om man inte sitter bredvid, och de dyker upp hos en varje natt.
Sen somnar de på egen hand, men först efter att ha kommit upp fjorton gånger för att delge livsviktig information.
Sen sover de hela natten i egen säng.
Sen somnar de utan att kliva upp.

Peppar peppar, tvi tvi och allt det där. Men det slog mig att jag plötsligt läser godnattsaga, pussar och kramar, går ut ur rummen och sen somnar de.

Någonstans var det vad jag höll fast i, alla de där kvällarna när jag satt på ett hårt golv och försökte övertyga dem om att jag var kvar även om jag inte låg bredvid. Det där avlägsnandet i hundra steg för att visa dem att de var trygga även om de sov själva. Om trängas i en säng med en hög med mjukisdjur och en katt räknas som att sova ensam. Då tänkte jag att det kommer. De utvecklas och lär sig, om man inte stressar och pressar så kommer utvecklingen av sig själv för de allra flesta. Barn slutar med napp. Barn lär sig äta grönsaker. Barn sover i egen säng.

Och idag slog det mig att Polarn inte bökar och smyger runt i sitt rum i en timme, eller kommer upp massor med gånger och frågar, berättar eller visar längre. Hon bara somnar.

Alla säger att man saknar det där när de blir större och mer självständiga. Kanske blir det så.