Så seeeegt.

Liksom att det är orimligt att SL förefaller bli överraskade av årstider och vad de medför, så förefaller det orimligt att bli överraskad av höstdeppen. Denna mörka, kalla, trista årstid. Nej, jag sållar mig inte till gruppen "så mysigt att tända ljus, krypa upp i soffan med en kopp te och en varm filt".

Jag sveps istället in i känslan av att alla vardagsrutiner är fullkomligt meningslösa upprepningar. Allt detta duschande, borstande av tänder och hår, klä på och klä av, duka fram och duka av, fixa kattlåda, åka till jobb och åka hem, räkna dagar till mens igen, dammsuga och tvätta. Allt är detsamma och allt man gör ska snart göras om på nytt. Svårt att se poängen med allt slit.

Jag försöker boka in trevligheter som bryter av den där rullande vardagen, för det anges ju liksom alltid som botemedlet mot den här höstmelankolin. Samtidigt så lockar det inte i samma utsträckning att åka iväg i mörker och kyla, och den eviga tröttheten blir ju inte bättre av att somna sent. Jag orkar inte ens hålla på att komma på idéer, eller föreslå aktiviteter, utan är mer en parasit som motvilligt följer med på andras planer.

Imorgon är det äntligen fredag, men å andra sidan så kändes det som att det var måndag igår för att allt rullar på så snabbt. Också en biverkning av den här tiden; att man får söndagsångest redan på torsdagen. Dessutom har vi aktiviteter inbokade som kommer tvinga ut oss i kylan den här helgen. Hur jag nu ska orka det.

Jag kanske kan göra som de som har skratterapi; om jag fejkar att jag är pepp, så kommer jag bli pepp.
Jag är pepp, jag är pepp, jag är pepp.
Eller så påminner jag mig om att det finns en ände på vintern, och våren är så mycket trevligare, det gäller bara att härda ut.