Longing makes the heart grow fonder.
Så är det nog.
Lite distans, lite egen tillvaro och lite perspektiv är nog vad som behövs för att uppskatta de där sakerna i livet som inte är alltigenom kantade av rosor.
Nu kan jag se andra barn och längta hem till mina små, jag kan titta på bakgrunden i mobilen och le åt mina avkommor och jag kan bli nöjd över att bli klar med skolarbetet lite tidigare för att få komma hem till dom.
Fast det dröjde får jag erkänna. De första veckorna var jag bara lättad över att få komma ifrån ett tag, inte så att jag inte tyckte om att komma hem och få krama om dom, men jag gick inte under dagarna och längtade.
Jag antar att det bara visar hur slutkörd jag var.
Det känns som att de små arvsmassorna har fått en trevligare, roligare och mer tålmodig mamma på köpet och det måste ju väga upp min frånvaro med råge.
Kommentarer