Longing makes the heart grow fonder.
Så är det nog.
Lite distans, lite egen tillvaro och lite perspektiv är nog vad som behövs för att uppskatta de där sakerna i livet som inte är alltigenom kantade av rosor.
Nu kan jag se andra barn och längta hem till mina små, jag kan titta på bakgrunden i mobilen och le åt mina avkommor och jag kan bli nöjd över att bli klar med skolarbetet lite tidigare för att få komma hem till dom.
Fast det dröjde får jag erkänna. De första veckorna var jag bara lättad över att få komma ifrån ett tag, inte så att jag inte tyckte om att komma hem och få krama om dom, men jag gick inte under dagarna och längtade.
Jag antar att det bara visar hur slutkörd jag var.
Det känns som att de små arvsmassorna har fått en trevligare, roligare och mer tålmodig mamma på köpet och det måste ju väga upp min frånvaro med råge.
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer