Polarn har börjat kämpa sig fram mellan två punkter. Stapplande som en nyförlöst kvinna, men framåt, idag som mest fyra hela steg. Problemet är att när hon ska öva mellan herr B.o.B. och mig så blir hon så galet glad att hon börjar shake:a loss och därför drattar på rumpan.
Hon har också börjat "prata", alltså hon försöker härma ord och pekar på allt för att få veta vad det heter. När hon har sina monologer om... ...någonting så har hon dessutom börjat söka ens blick och stirra intensivt på en medan hon redovisar för sin ståndpunkt. Blivande politiker där med alltså.
I stort så är hon en glad liten skit just nu. Att kasta huvudet bakåt och storskratta är ett ganska vanligt inslag och hon gör det självklart mest när hon har publik att underhålla.
Nu har hon börjat härma beteenden också, som att borsta håret eller klä på sig (okej, mest försöker hon klä av sig).
Och det är nya gaddar på gång.
Det kanske blir människa av den där också.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer