Jag kanske är naiv men nog trodde jag att ambitionsnivån hos de som kommit in på en så populär högskoleutbildning skulle vara högre. Högre än på Komvux. Det krävs bra betyg, eller en bra insats på högskoleprovet, för att bli antagen så då borde det vara relativt högpresterande studenter. Människorna som är antagna borde vilja vara där och jag bara förutsätter att de flesta känner sig lika stolta, tacksamma och glada över att få chansen som jag.
Men inte vet jag.
Närvaron och insatsen matchar inte riktigt min förväntan. Visst har jag mött andra som vill det här men också de som brister aningen i engagemang. Det gör mig uppriktigt förvånad att man kan riskera att sumpa en sådan här möjlighet.
Eller så är jag bara lite bitter. Och naiv.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer