Att komma hem efter en lång dag av föreläsningar i aulan och mötas av Pyret som ropar Maaaaammmaaaa, springer fram, slänger sig runt benen och säger Jag älskar dig. Sen få Polarn i famnen, som lutar sig mot mig och gnuggar in ansiktet i min skuldra. Då känner jag mig som en mamma. En väldigt lyckligt lottad mamma.
Det har tagit tid, och jag förstår varför, men det är skönt att känna att rollen börjar passa mig. Det är skönt att tycka om att trösta efter mardrömmar, bädda nytt i sängar efter olyckor, torka mat efter äta-själv-lektioner och hålla handen när de kan, och försöker kunna, gå.
Det är skönt att krama om och inte vilja släppa, att känna total lycka över de pussar de vill ge och få och att känna den där massiva kärleken de får och ger.
...och mamma älskar dig.
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer