Att komma hem efter en lång dag av föreläsningar i aulan och mötas av Pyret som ropar Maaaaammmaaaa, springer fram, slänger sig runt benen och säger Jag älskar dig. Sen få Polarn i famnen, som lutar sig mot mig och gnuggar in ansiktet i min skuldra. Då känner jag mig som en mamma. En väldigt lyckligt lottad mamma.
Det har tagit tid, och jag förstår varför, men det är skönt att känna att rollen börjar passa mig. Det är skönt att tycka om att trösta efter mardrömmar, bädda nytt i sängar efter olyckor, torka mat efter äta-själv-lektioner och hålla handen när de kan, och försöker kunna, gå.
Det är skönt att krama om och inte vilja släppa, att känna total lycka över de pussar de vill ge och få och att känna den där massiva kärleken de får och ger.
...och mamma älskar dig.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer