Jag fick veta av en klasskamrat att hon hade använt mig som ett gott exempel och förebild.
Fel person, tänkte jag först men frågade Hur då? av ren nyfikenhet.
Hennes syster hade suttit och gnällt över hur det var kört för henne. Hon hade hoppat av gymnasiet för några år sen och efter det harvat runt på mindre bra anställningar med mindre roliga arbetsuppgifter. Nu började kompisarna som fullföljt gymnasiet få det bra och syrran gick på Universitetet och själv såg hon ingen chans att göra något med sitt liv.
Sorgligt.
Men se då berättade hon för sin syster att en tjej i hennes klass minsann hade hoppat över gymnasiet, harvat runt på diverse jobb men sen läst in hela gymnasiet och nu gick på universitetet och hon var ju liksom 40 och hade två små ungar.
Om jag då bortser från att det lät som något slags mirakel så kan jag tänka att det är väl märkligt hur det som bara är ens liv, och något jag bara gör, kan vara en inspiration och förebild. Jag liksom. Så långt från den kategorin som man kan komma.
Fast jag skulle väl gärna bidra till att folk, eller en endaste lite människa, slutade känna som att det är kört, vad "det" nu än är. Mest för att jag själv har känt så och det är en så vansinnigt tung känsla.
Så nej, det är sällan kört, säger jag. Ända tills jag känner så nästa gång angående någonting.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer