Jag fick veta av en klasskamrat att hon hade använt mig som ett gott exempel och förebild.
Fel person, tänkte jag först men frågade Hur då? av ren nyfikenhet.
Hennes syster hade suttit och gnällt över hur det var kört för henne. Hon hade hoppat av gymnasiet för några år sen och efter det harvat runt på mindre bra anställningar med mindre roliga arbetsuppgifter. Nu började kompisarna som fullföljt gymnasiet få det bra och syrran gick på Universitetet och själv såg hon ingen chans att göra något med sitt liv.
Sorgligt.
Men se då berättade hon för sin syster att en tjej i hennes klass minsann hade hoppat över gymnasiet, harvat runt på diverse jobb men sen läst in hela gymnasiet och nu gick på universitetet och hon var ju liksom 40 och hade två små ungar.
Om jag då bortser från att det lät som något slags mirakel så kan jag tänka att det är väl märkligt hur det som bara är ens liv, och något jag bara gör, kan vara en inspiration och förebild. Jag liksom. Så långt från den kategorin som man kan komma.
Fast jag skulle väl gärna bidra till att folk, eller en endaste lite människa, slutade känna som att det är kört, vad "det" nu än är. Mest för att jag själv har känt så och det är en så vansinnigt tung känsla.
Så nej, det är sällan kört, säger jag. Ända tills jag känner så nästa gång angående någonting.
Kommentarer