Bappen-kampen får fortsätta ett tag till, även fast det vore vansinnigt skönt att slippa hålla reda på dom där.
Vi fick dna-mixen att somna utan, men sen vaknade hon vid 22 av en av sina mardrömmar. Sång, vaggande, sova i vår säng och tröstande hjälpte föga, hon var bara superledsen och rädd för minsta rörelse, så en av Bapparna hittade tillbaka.
Så jag gick upp och gav mig ut på en liten runda intervallträning klockan 6 i morse, för att typ gottgöra mig själv för gårdagens missade pass.
Det var kanske också en bra metod för att hantera mig själv inför grupparbetet- if you know what I mean...
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer