Det ständiga snittet på 5 timmar sömn per natt, gå ner för mycket, kastas in i pluggandets ständiga presterande och att vistas i erkänt uselt ventilerade lokaler börjar ta ut sin rätt tror jag. Jag är uttorkad både ut- och invändigt, jag har konstant huvudvärk och dras med en märklig feber med tillhörande svullna lymfkörtlar.
Så nu är det dags att börja ta hand om min arma lekamen. Min plan är att skippa det dagliga sockerruset (som är mucho för mycket), äta regelbundet och komma ihåg mellanmål, ingen alkohol (inte så svårt att gå från några gånger per år till helnykterist i och för sig, men ändå) och komma ihåg träningen.
Det är liksom dags att komma i form nu.
Så jag satt här och kände mig stolt över att inte ha ätit något godis eller fika på hela dagen, minsann, tills jag kom på att:
A. Det är en dag.
B. Jag är grymt sötsugen.
Kommer gå bra det här.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer