Det ständiga snittet på 5 timmar sömn per natt, gå ner för mycket, kastas in i pluggandets ständiga presterande och att vistas i erkänt uselt ventilerade lokaler börjar ta ut sin rätt tror jag. Jag är uttorkad både ut- och invändigt, jag har konstant huvudvärk och dras med en märklig feber med tillhörande svullna lymfkörtlar.
Så nu är det dags att börja ta hand om min arma lekamen. Min plan är att skippa det dagliga sockerruset (som är mucho för mycket), äta regelbundet och komma ihåg mellanmål, ingen alkohol (inte så svårt att gå från några gånger per år till helnykterist i och för sig, men ändå) och komma ihåg träningen.
Det är liksom dags att komma i form nu.
Så jag satt här och kände mig stolt över att inte ha ätit något godis eller fika på hela dagen, minsann, tills jag kom på att:
A. Det är en dag.
B. Jag är grymt sötsugen.
Kommer gå bra det här.
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer