Jag tackade Ellegulle för att hon är en inspiration sådär träningsmässigt. Hon låter sin PT köra slut på henne, hon travar iväg till gymmet titt som tätt, hon går långa promenader till och från jobbet och hon ger sig ut och springer fast hon känner sig som (inte är, bara känner)... ...jag kan väl bäst beskriva det som
Pheobe i Vänner när hon sprang.
Snabbt som attan drog hon fram ett förslag om att vi skulle anmäla oss till något lopp.
Äääää..?
Hon sa Midnattsloppet, jag sa att jag inte ens klarar av att vara vaken till midnatt på nyårsafton. Så jag sa Tjejmilen och hon sa väl typ ja till mitt typ förslag...
Herregud. Vad har jag gjort?
Visst, det är ju säkert bra att ha ett mål att sikta mot när den här första taggade känslan börjar klinga av men det är för fasiken bara ett halvår dit.
Nu vågar jag inte ens tänka tanken att hylla någon av de andra supertränarna jag känner (typ dig Greken). Då är det väl plötsligt någon som får för sig att vi ska kuta maran eller något.
Fast, fira att jag har uppnått 40 med att springa min första Tjejmil kanske inte är så dumt...
Kommentarer