Var god dröj.

Jag säger det igen; tröttheten just nu är inte att leka med. Jag går omkring som i en fysisk och psykisk gyttja. Man kan säga att jag lite ute ur leken just nu.

Då blir det ju svinkul att lära sig en ny telefon. Nog för att jag är glad för att få en tjänstetelefon när min tjänst innebär 

1. Att vandra mellan två avdelningar och olika samtals- och konferensrum.

2. Hålla kontakt med andra aktörer inom sjukvård, socialtjänst, försäkringskassa och arbetsförmedling, utöver patienter och anhöriga.

Svårt att bara ha en fast telefon då, det blir mest kommunikation via telefonmeddelanden liksom.

Men orken att lära sig var allting finns i en IPhone  när man själv alltid varit en team Samsung, är inte närvarande. Inte heller att kontakta helpdesk för att koppla in mejl och Wifi.

Jag kan inte heller för mitt liv komma på hur jag ska hålla reda på två telefoner när jag knappt kan hålla reda på mig själv. Jag är i ett tillstånd där jag glömde bort att jag fyllde år. På det sättet är det. 

Nåväl,  jag tvingar mig själv att promenera hem från jobbet de flesta dagarna, fast det tar knäcken på mig, så jag får väl uppbåda lite ork till det här också. 

Sen tänker jag att jag får bli bra på att stänga av jobbtelefonen. Att lära mig att strikt skilja på den privata och arbetets, för jag trivs utmärkt med att inte ta med mig arbetet hem.

Vem kunde tro när man var 20-någonting att man skulle känna ett motstånd mot "ny" (det är landstinget, det är inte den senaste modellen) teknik, eller mot att vara nåbar. Ändå beskriver de allra flesta jag känner i min egen ålder, exakt samma sak.