Jag vet sen tidigare att heltids-chocken ger med sig. Att vara på samma plats, vid samma tid, varje vardag är lite påfrestande för ett system som är anpassat till att kunna jobba hemifrån, utan restid och yttre intryck. Att ta sig någon annanstans, umgås med andra, och få tusen intryck om dagen behöver därför en inkörsperiod. Jag vet det.
Jag vet också att spendera en del av dagarna med att höra om smärtsamma livsöden och möta människor som plågas, kan dränera en känslomässigt lite grann. Det blir som en mental workout att ta emot och samtidigt ge till de som behöver. Att vara den som ska vara stark åt, eller för, någon annan. Men jag vet att det är värst de första veckorna, sen blir man bättre på att bearbeta och hantera det.
Grejen är att det är i början nu.
Jag kommer på mig själv med att stirra rakt ut och bara höra brus i huvudet. Eller att tänka något men inte riktigt orka ta tanken hela vägen till munnen. Och jag bara tar in alla intryck, all information och alla känslor utan att ha något bra sorteringssystem på plats än. Så när jag stämplar ut vill jag bara ha fina, roliga, trevliga saker. Jag orkar inte ta in mer negativa saker, jag orkar inte hitta lösningar, jag orkar inte lära mig något nytt. Jag ska fasiken kräva en fluffig My little Pony värld ett tag framöver, det är vad jag orkar hantera.
Kalla mig Pinky Pie.
Kommentarer