Samtidigt som nyheterna i Tv4 rapporterar om hur barn på ett barnhem i Filippinerna binds fast i sina sängar och mina ögon möter de tomma blickarna hos de små i sina spjälsängar så hör jag hur min snor-Fia piper från sin säng.
Jag trotsar feber, hosta, yrsel och ont i bebismagen för att slippa se mer. Jag trotsar läggnings regeln om att inte ta upp henne i famnen och kramar henne hårt tills hon själv vill lägga sig i sin säng och kela med sin uggla.
Det gör ju så ont att se såna hemskheter att jag bara vill hålla, hålla och hålla pyret tills jag tror att hon aldrig någonsin kommer känna sig ensam eller övergiven ens för en kort sekund.
Eller bli Angelina Jolie och adoptera halva världen.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer