Samtidigt som nyheterna i Tv4 rapporterar om hur barn på ett barnhem i Filippinerna binds fast i sina sängar och mina ögon möter de tomma blickarna hos de små i sina spjälsängar så hör jag hur min snor-Fia piper från sin säng.
Jag trotsar feber, hosta, yrsel och ont i bebismagen för att slippa se mer. Jag trotsar läggnings regeln om att inte ta upp henne i famnen och kramar henne hårt tills hon själv vill lägga sig i sin säng och kela med sin uggla.
Det gör ju så ont att se såna hemskheter att jag bara vill hålla, hålla och hålla pyret tills jag tror att hon aldrig någonsin kommer känna sig ensam eller övergiven ens för en kort sekund.
Eller bli Angelina Jolie och adoptera halva världen.
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer