Men du och pyret fick hosta, det fick inte jag. sa maken.
Men den är ju väldigt lindrig. sa jag. Puckot.
Är den jobbig på natten? frågade han.
Nä, jag hostar lite då med. sa jag. Jubelåsnan.
Så korkat att utmana ödet. Resultatet av mitt högmod lät inte vänta på sig.
Under natten försökte lungorna vandra ut genom ögonhålorna, vare sig jag satt eller låg ner. Den var så bestämd att jag fick en nästäppa som inget råder bot på, vilket gör att jag måste andas genom munnen, vilket ger mer hosta. Huvudet känns helt sprängfärdigt och bebismagen är satt att explodera strax därefter.
Det vanliga dilemmat finns kvar; jag sitter för mycket och får ont i fogarna men, förutom sammandragningarna, blir jag karusell-snurrig om jag försöker göra något.
Dagen har jag spenderat i soffan, precis som halva natten, där jag sover i 30-60 minuters pass innan jag kör ett host-pass till.
Däremellan känner jag att det räcker nu men känner mig också tacksam för att pyret studsar tillbaka så lätt när hon blir sjuk.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer