Men du och pyret fick hosta, det fick inte jag. sa maken.
Men den är ju väldigt lindrig. sa jag. Puckot.
Är den jobbig på natten? frågade han.
Nä, jag hostar lite då med. sa jag. Jubelåsnan.
Så korkat att utmana ödet. Resultatet av mitt högmod lät inte vänta på sig.
Under natten försökte lungorna vandra ut genom ögonhålorna, vare sig jag satt eller låg ner. Den var så bestämd att jag fick en nästäppa som inget råder bot på, vilket gör att jag måste andas genom munnen, vilket ger mer hosta. Huvudet känns helt sprängfärdigt och bebismagen är satt att explodera strax därefter.
Det vanliga dilemmat finns kvar; jag sitter för mycket och får ont i fogarna men, förutom sammandragningarna, blir jag karusell-snurrig om jag försöker göra något.
Dagen har jag spenderat i soffan, precis som halva natten, där jag sover i 30-60 minuters pass innan jag kör ett host-pass till.
Däremellan känner jag att det räcker nu men känner mig också tacksam för att pyret studsar tillbaka så lätt när hon blir sjuk.
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer