Äntligen helg!
Äntligen fyra händer, armar, ben och ögon som kan jaga pyret.
Jag tänkte att maken fick ignorera sin förkylning, göra som oss preggon och bita ihop.
Klockan mitt i natten tycker jag att jag hör maken trösta pyret som låter hostig.
Klockan det är ju i princip morgon och inte natt hör jag maken trösta ett pyre som definitivt inte mår grejtans.
Jodå, feber och hosta.
Så äntligen helg innebär förkyld make, sjuk pyret, katt som troligtvis fått tillbaka urinstenar och behöver få sitt specialfoder igen och lilla jag, som... ja, ni vet.
Om jag går och får den där förkylningen jag med så slänger jag helt klart in handduken, ger upp, abdikerar, avsäger mig fortsatt ansvar, drar mig ur leken och säger tack och hej.
Om jag hade haft det valet vill säga.
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer