Äntligen helg!
Äntligen fyra händer, armar, ben och ögon som kan jaga pyret.
Jag tänkte att maken fick ignorera sin förkylning, göra som oss preggon och bita ihop.
Klockan mitt i natten tycker jag att jag hör maken trösta pyret som låter hostig.
Klockan det är ju i princip morgon och inte natt hör jag maken trösta ett pyre som definitivt inte mår grejtans.
Jodå, feber och hosta.
Så äntligen helg innebär förkyld make, sjuk pyret, katt som troligtvis fått tillbaka urinstenar och behöver få sitt specialfoder igen och lilla jag, som... ja, ni vet.
Om jag går och får den där förkylningen jag med så slänger jag helt klart in handduken, ger upp, abdikerar, avsäger mig fortsatt ansvar, drar mig ur leken och säger tack och hej.
Om jag hade haft det valet vill säga.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer