Igår sådär mitt på dagen någon gång så tänkte jag att polarn hade rört sig väldigt lite.
Någon gång på eftermiddagen så tänkte jag att jag inte hade haft några sammandragningar, trots att pyret var extra klängig och jag hade fått lyfta och bära mycket.
Till kvällen när jag åt semla (tack E!!) och drack kaffe tänkte jag att det var konstigt att inte ens det gav upphov till den vanliga kalabaliken där inne.
Då började jag bli lite orolig. Det har inte varit lugnt där inne sen vecka 15 typ och jag har inte varit utan värk i magen på evigheter. Jag har heller aldrig under hela pyrets graviditet, eller den här graviditeten, känt så som andra beskriver att jag fått lov att knuffa lite på magen för att kolla att allt varit okej. Det har liksom alltid varit tillräckligt med party för att jag aldrig behövt undra. Däremot har jag ibland knuffat lite för att retas, för att det är skoj att få en respons, som att vi snackar lite det lilla livet och jag.
Men så tänkte jag att kanske har polarn bara taggat ner, kanske den förbereder sig för att komma ut, kanske kommer den riktigt snart.
Mitt i natten är det inte lika lätt att vara cool. Ett obligatoriskt toalettbesök ledde inte heller till obligatorisk discokula, så jag knuffade och buffade för att se om någon var hemma. Efter några försök fick jag ett slött litet svep men inget mer. På något sätt kändes det fel utanpå magen också, det kändes obekant, som om någon ritat om kartan. Efter en halvtimme utan att få mer än några få slöa, svaga rörelser till svar på mina knuffar så bröt jag ihop.
Herr B.o.B. ringde 1177 som tyckte att vi borde åka in till förlossningen. Han fick ringa förlossningen som också tyckte att vi borde komma in för en kontroll.
Jag pendlade mellan en känsla av att vara ett onödigt oroligt och fjompigt preggo till att inte kunna andas och se ett akut kejsarsnitt framför mig.
Med varliga händer och en lugnande och saklig ton tog en undersköterska emot och kopplade upp mätaren och genast tickade ett litet hjärta i högtalaren. Jag dog en smula. Sen skämdes jag och kände mig fånig. Fast jag fick ligga där och mätas enligt konstens alla regler, för att sen invänta doktorn som skulle bedöma allt, även fast hjärtkurvan var fin och polarn äntligen började röra sig. Rörelserna var dock fortfarande annorlunda och svagare än tidigare.
När doktorn väl kom in hade hon med sig en ultraljudsapparat, jag skämdes fortfarande för att ha tagit upp förlossningens dyrbara tid, man vet ju att det har tillräckligt att göra just nu.
Så hann hon inte mer än att starta ultraljudet förrän hon talade om att barnet låg med huvudet upp.
Vad?
Den har ju legat med huvudet ner de senaste två barnmoskekontrollerna, ordentligt ner, och har alltid gillat att ligga med huvudet ner. Så kom jag att tänka på i söndags, när magen kändes som att den skulle explodera. Jag nämde det för doktorn. Det måste ha varit då den vände.
Den låg dessutom med ryggen ut, därför kändes rörelserna annorlunda, de pekade ju in mot min ryggrad.
Nu är jag inbokad för ett vändningsförsök på måndag.
Vill inte.
Om inte det lyckas så kommer det bli ett planerat kejsarsnitt.
Det vill jag ännu mindre.
En del kvinnor är så rädda för förlossningen att de trots samtal och stöd inte vågar föda vaginalt och därför bokas in på kejsarsnitt. Jag känner precis tvärtom. Jag är skitskraj för kejsarsnitt.
Det är fantastiskt att det finns, det är en underbar hjälp när saker inte går som planerat, om det behövs för att få ut polarn frisk och kry så är det bara att köra på, men det skrämmer skiten ur mig.
Även om det här inte är ett stort problem, även om det här inte är en svår komplikation, även om det här är ett problem som går att lösa, även om det viktigaste i alla lägen är att polarn mår bra så känner jag att det räcker nu.
Någon gång på eftermiddagen så tänkte jag att jag inte hade haft några sammandragningar, trots att pyret var extra klängig och jag hade fått lyfta och bära mycket.
Till kvällen när jag åt semla (tack E!!) och drack kaffe tänkte jag att det var konstigt att inte ens det gav upphov till den vanliga kalabaliken där inne.
Då började jag bli lite orolig. Det har inte varit lugnt där inne sen vecka 15 typ och jag har inte varit utan värk i magen på evigheter. Jag har heller aldrig under hela pyrets graviditet, eller den här graviditeten, känt så som andra beskriver att jag fått lov att knuffa lite på magen för att kolla att allt varit okej. Det har liksom alltid varit tillräckligt med party för att jag aldrig behövt undra. Däremot har jag ibland knuffat lite för att retas, för att det är skoj att få en respons, som att vi snackar lite det lilla livet och jag.
Men så tänkte jag att kanske har polarn bara taggat ner, kanske den förbereder sig för att komma ut, kanske kommer den riktigt snart.
Mitt i natten är det inte lika lätt att vara cool. Ett obligatoriskt toalettbesök ledde inte heller till obligatorisk discokula, så jag knuffade och buffade för att se om någon var hemma. Efter några försök fick jag ett slött litet svep men inget mer. På något sätt kändes det fel utanpå magen också, det kändes obekant, som om någon ritat om kartan. Efter en halvtimme utan att få mer än några få slöa, svaga rörelser till svar på mina knuffar så bröt jag ihop.
Herr B.o.B. ringde 1177 som tyckte att vi borde åka in till förlossningen. Han fick ringa förlossningen som också tyckte att vi borde komma in för en kontroll.
Jag pendlade mellan en känsla av att vara ett onödigt oroligt och fjompigt preggo till att inte kunna andas och se ett akut kejsarsnitt framför mig.
Med varliga händer och en lugnande och saklig ton tog en undersköterska emot och kopplade upp mätaren och genast tickade ett litet hjärta i högtalaren. Jag dog en smula. Sen skämdes jag och kände mig fånig. Fast jag fick ligga där och mätas enligt konstens alla regler, för att sen invänta doktorn som skulle bedöma allt, även fast hjärtkurvan var fin och polarn äntligen började röra sig. Rörelserna var dock fortfarande annorlunda och svagare än tidigare.
När doktorn väl kom in hade hon med sig en ultraljudsapparat, jag skämdes fortfarande för att ha tagit upp förlossningens dyrbara tid, man vet ju att det har tillräckligt att göra just nu.
Så hann hon inte mer än att starta ultraljudet förrän hon talade om att barnet låg med huvudet upp.
Vad?
Den har ju legat med huvudet ner de senaste två barnmoskekontrollerna, ordentligt ner, och har alltid gillat att ligga med huvudet ner. Så kom jag att tänka på i söndags, när magen kändes som att den skulle explodera. Jag nämde det för doktorn. Det måste ha varit då den vände.
Den låg dessutom med ryggen ut, därför kändes rörelserna annorlunda, de pekade ju in mot min ryggrad.
Nu är jag inbokad för ett vändningsförsök på måndag.
Vill inte.
Om inte det lyckas så kommer det bli ett planerat kejsarsnitt.
Det vill jag ännu mindre.
En del kvinnor är så rädda för förlossningen att de trots samtal och stöd inte vågar föda vaginalt och därför bokas in på kejsarsnitt. Jag känner precis tvärtom. Jag är skitskraj för kejsarsnitt.
Det är fantastiskt att det finns, det är en underbar hjälp när saker inte går som planerat, om det behövs för att få ut polarn frisk och kry så är det bara att köra på, men det skrämmer skiten ur mig.
Även om det här inte är ett stort problem, även om det här inte är en svår komplikation, även om det här är ett problem som går att lösa, även om det viktigaste i alla lägen är att polarn mår bra så känner jag att det räcker nu.
Kommentarer