Idag är det Alla hjärtans dag.
Och?
Jag känner inte riktigt för att fira.
När ens största önskemål ligger i kategorin: gå på toaletten själv, kunna göra något överhuvudtaget utan att få ont någonstans, äta utan att må illa, sova längre än en timme i taget, inte behöva sova mitt på dagen, kunna tänka obehindrat och ha sällskap av vuxna människor så känns romantiken rätt död.
Och överskattad.
Gulligull och pluttinutt har liksom ingen plats i den rena överlevnads fasen jag genomgår så här i vecka 34.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer