Idag är det Alla hjärtans dag.
Och?
Jag känner inte riktigt för att fira.
När ens största önskemål ligger i kategorin: gå på toaletten själv, kunna göra något överhuvudtaget utan att få ont någonstans, äta utan att må illa, sova längre än en timme i taget, inte behöva sova mitt på dagen, kunna tänka obehindrat och ha sällskap av vuxna människor så känns romantiken rätt död.
Och överskattad.
Gulligull och pluttinutt har liksom ingen plats i den rena överlevnads fasen jag genomgår så här i vecka 34.
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer