Det var ju det där med kniiipet.
Att det ska vara så jäkla svårt!?
Nu ska ju alla knipa, även de som inte fött barn, ja även män, för att muskler liksom inte samarbetar lika väl när åren går. Fast preggon och post-preggon uppmuntras och uppmanas lite extra att kniiipa.
Det är inte svårt, det tar inte lång tid, man kan göra det i soffan, i kön i mataffären, vid middagsbordet, i duschen, på jobbet.
Men gör man det?
Ähhhh? Njaaaääääeeee.
Jag blir så trött på mig själv. Efter pyrets ankomst fick jag höra från en barnmorska att jag hade väldigt bra muskler i berörda området vilket jag har tagit som någon ursäkt för att undvika att göra dessa ytterst enkla övningar. Som om det skulle straffa någon annan än mig själv i slutändan.
Vad krävs? Ska jag behöva ställa dagligt larm på mobilen kanske? Är jag så slö?
Skäms och bättring. Så länge som jag kommer ihåg det, vill säga.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer