Det var ju det där med kniiipet.
Att det ska vara så jäkla svårt!?
Nu ska ju alla knipa, även de som inte fött barn, ja även män, för att muskler liksom inte samarbetar lika väl när åren går. Fast preggon och post-preggon uppmuntras och uppmanas lite extra att kniiipa.
Det är inte svårt, det tar inte lång tid, man kan göra det i soffan, i kön i mataffären, vid middagsbordet, i duschen, på jobbet.
Men gör man det?
Ähhhh? Njaaaääääeeee.
Jag blir så trött på mig själv. Efter pyrets ankomst fick jag höra från en barnmorska att jag hade väldigt bra muskler i berörda området vilket jag har tagit som någon ursäkt för att undvika att göra dessa ytterst enkla övningar. Som om det skulle straffa någon annan än mig själv i slutändan.
Vad krävs? Ska jag behöva ställa dagligt larm på mobilen kanske? Är jag så slö?
Skäms och bättring. Så länge som jag kommer ihåg det, vill säga.
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer