Hennes allra största intresse, utöver navlar, är skor. Eller skor, strumpor och socciplast. Allt man sätter på fötterna.
Höjdpunkten med att gå ut är att sätta på sig kängorna och hemma letar hon snabbt fram ett par sandaler som hon vill knata runt med.
Jag häpnas över hur länge hon kan sitta på golvet och försöka sätta på sig skorna på egen hand. Hon förstår principen men saknar lite av tekniken kan man väl säga.
Själv sitter jag på händerna och biter mig i tungan för att inte hjälpa till. Hon säger till och kommer till mig när hon ger upp, först då hjälper jag henne att ta på skorna.
Ett gigantiskt leende sprids över hela ansiktet när skorna väl är på, sen ägnar hon en stund åt att bara stampa omkring och titta på sina fötter.
Lite roar småbarn brukar man säga. Fast det här roar mig med.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer