Vi gav oss ut i det härliga vädret för att gå kortast möjliga bit och möta upp pyrets bff och min mammakompis.
Efter sjukledigt i båda läger såg jag fram emot att köra slut på vår chiliostbåge för första gången på några veckor.
Slutresultat?
Jag kom hem som dränkt, och halvblind (ingen nytta att ha på sig glasögon i snöblandat regn) katt.
Båda barnen var på kinkigt humör.
Jag slits mellan att försöka hålla min allt dimmigare preggo-hjärna koncentrerad på efterlängtad vuxen social tillvaro och att ta hand om/hålla koll på pyret.
Efter att ha röjt, gnällt och lekt i timmar somnade pyret innan bff ens gått hem, medan jag, som har social kompetens, väntade med att somna på soffan tills efter att gästerna hade gått.
Fredagsmys preggo-mamma-style alltså.
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer