Vi gav oss ut i det härliga vädret för att gå kortast möjliga bit och möta upp pyrets bff och min mammakompis.
Efter sjukledigt i båda läger såg jag fram emot att köra slut på vår chiliostbåge för första gången på några veckor.
Slutresultat?
Jag kom hem som dränkt, och halvblind (ingen nytta att ha på sig glasögon i snöblandat regn) katt.
Båda barnen var på kinkigt humör.
Jag slits mellan att försöka hålla min allt dimmigare preggo-hjärna koncentrerad på efterlängtad vuxen social tillvaro och att ta hand om/hålla koll på pyret.
Efter att ha röjt, gnällt och lekt i timmar somnade pyret innan bff ens gått hem, medan jag, som har social kompetens, väntade med att somna på soffan tills efter att gästerna hade gått.
Fredagsmys preggo-mamma-style alltså.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer