Den där jädra nattskräcken.
Utan att vi märkte det har pyret nog haft en liten paus från det, man märker det först när det är tillbaka, att det nog var ett tag sen.
Det börjar med lite gråt, som övergår i otröstlig, som övergår i ren och skär förtvivlan. Så märker man att hon inte är riktigt vaken, ögonen är glansiga, blicken inåtvänd och man når liksom inte fram.
Hon gråter, hulkar, sparkar, slår och kränger fram och tillbaka.
Vi försöker hålla, trösta, spela upp Babblarna, visa djur på tv, tänder lampan, gungar, spela speldosan, ge ugglan, nappen, sjunger favoriterna, stryker ryggen, visar katten och bönar och ber. Efter långa evigheter märker man hur hon vaknar till. Då går det fort att trösta och hon lägger sig tillrätta i famnen och somnar om.
Kvar sitter två chockskadade och lätt uppjagade päron.
Det är så läskigt, så frustrerande och så ledsamt att se henne så rädd och förtvivlad utan att kunna nå fram och erbjuda tröst.
Inatt slog det mig dessutom att vi snart ska ha ett spädbarn igen. De som är experter på att vara svårtröstade. De som, även om de är lugnare än vad pyret var, är riktigt duktiga på att skrika förtvivlat tills de har brutit ner alla reserver av lugn man kan uppbåda. Det slog mig att vi slipper rätt mycket av det nu för tiden men snart är det dags igen. Att vagga, gunga, vyssa, bära, trösta och böna och be att det lilla livet ska lugna sig många gånger varje dag.
Det slog mig att jag har lust att rymma. Det slog mig också att det var rätt meningslöst eftersom jag liksom skulle bära med mig problemet vart jag än tog vägen.
Istället spänner jag armmusklerna, harklar mig, övar skalor och andas djupt.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer