Dagens orättvisa.

I morse fick pyret tag i en vatten-sprejflaska. Den blev genast hennes bästa vän.
Några timmar hann passera innan mini-Houdini lyckades, i stor triumf, skruva av munstycket. Det lilla munstycket som hon garanterat skulle springa runt med i munnen.
Jag klev in och sa tack och adjö till sprejflaskan på grund av den uppenbara dödsrisken, denna ytterst otacksamma uppgift som förälder.
Tada! Epic utbrott.
Det sparkades, vevades, skreks, gräts och kippades efter luft när såna onödigheter som andning glömdes bort i denna stora orättvisa.
Jag blir liksom alltid lite handfallen och förvånad i några sekunder, inte över att just pyret är den typen som reagerar starkt varje gång hennes vilja motarbetas, jag känner henne nu, utan för att hon orkar. Det är lite beundransvärt att hon är beredd att gå ut i fullt krig för såna små saker.
Just idag var det väl också beundransvärt att jag lyckades hålla, krama, trösta och lugna henne på bara några minuter. Hon kröp upp i famnen, tryckte in näsan i min hals och grät istället över orättvisan, tills hon somnade av ren utmattning. 
Undrar vad det ska bli av detta starka lilla knytte.