Jag ser reklamen för Kpa-pension, den där lilla Vera visar sin förskollärare myrorna hon har tagit med sig. Det får mig att tänka på alla människor som pyret kommer ha i sitt liv i framtiden.
Jag väljer att ignorera klumpen i magen över risken att lämna henne hos oengagerade, olämpliga eller bara trötta människor i olika instanser. Istället minns jag mina egna hjältar.
På lekis (så hette det då) hade jag två fröknar, jag minns att jag var vanvettigt förtjust i den ena. Som något sånt där svagt eko, mer än ett tydlig minne, av känslan.
I lågstadiet minns jag att vi hade vad som måste ha varit en lärarkandidat i vår klass under en längre tid. En ung tjej som liksom såg mig, då när jag redan hade börjat bli mobbad och utanför. Hon brukade ha en stickad tröja som stack mig i kinden när hon kramade mig på rasterna. Jag älskade henne.
Det måste vara det som får förskollärarna och lärarna att orka med, att det ingår i jobbet att lite då och då bli någons stora hjälte.
Jag hoppas att pyret kommer få några vuxna i sin vardag hemifrån som hon får uppleva den där kärleken till. Några som hon kan se upp till, beundra och bli sedd av, så att hon känner att kärleken är besvarad.
Men att hon slipper mobbingen. Jag gör vad som helst för att hon ska slippa mobbingen.
Kommentarer