Så här klockan fem på morgonen, när jag har vridit och vänt mig i en timme, så är jag rätt less på det här.
Att ha ont i fogarna om jag ligger på sidan mer än en timme. Att ha ont i magen, få sura uppstötningar, må illa, bli yr och få svårt att andas om jag ligger på rygg. Att vakna av sammandragningar som gör ont och undra om det är värkar. Att få ont lite här och där när jag försöker vända mig i sängen. Att vara så här trött, inte bara av sömnbristen utan också av preggo-hormonerna. Att gå genom dagarna och försöka hitta någon balans mellan att inte kunna sitta still mer än en timme för då värker fogarna och att inte kunna röra mig utan att få ilskna, onda sammandragningar och ont av bråcket. Att dessutom ha nått den naturliga fasen i graviditeten när magen börjar spänna så att huden gör ont, barnet börjar få ont om plats och varje stretch-övning den gör är "jobbig", kroppshyddan är ytterst dåligt anpassad till någon form av aktivitet, tempot ligger på snigelfart och väntan känns så lång. Lite grädde på moset liksom.
Men det är något fint och fridfullt över att sitta i köket i ett tyst hem och dricka mjölk medan jag tittar ut över ett öde bostadsområde.
Om ett år kommer livet se annorlunda ut.
This too shall pass.
Smärta är relativt.
Man hanterar mer än man tror.
Det finns bra ögonconcealer.
Microsömn ska visst också vara effektiv.
Om man tänker positivt blir inte situationen annorlunda, den ändras inte ett skit faktiskt, men man har lite lättare att orka med en dag till.
Kommentarer