Vi pratade om att göra vad man kan för att undvika att barnen blir sjuka, vännen och jag. Hur man tar till knep som man egentligen vet kanske inte hjälper så mycket och hur man lätt desperat vill minimera det som inte går att undvika. Den där känslan av att hålla andan när man kan ana att någon sjuka är på gång.
Så ologiskt.
Sjukdomar hör ju till livet. Det går ju inte att leva tills man är hundra utan att bli sjuk ibland. Dessutom, några förkylningar, influensor och magsjukor vad gör väl det? Så länge man slipper riktigt vidriga, handikappande, livshotande saker.
Men.
När hon ligger där, febrig med glansiga ögon, hostar upp slem, nyser ut snor och börjar gråta så där förtvivlat, så där så man vet att hon säger det här är bara för jobbigt, jag vill inte må så här. Desperationen tenderar att vilja triumfera över logiken. Jag vet ju att det bara är att vänta ut, trösta och lindra så gott det går. Men jag vill ha en specialistläkare vid hennes sida 24 timmar om dygnet. Jag vill ha ett magiskt piller som tar bort allt det onda på en minut. Jag vill att hon slipper må så där någonsin. För hjärtat slits i tusen bitar varje gång hon faller i gråt.
En förkylning. Bara det. Som alla vet är relativt ofarligt, inget att göra åt och går över av sig självt bara man väntar.
Jag kan bara föreställa mig hur man mår som förälder när ens barn drabbas av något av det där vidriga, handikappande eller livshotande. Hoppas att jag aldrig någonsin kommer få veta det heller.
Kommentarer