Vi pratade om att göra vad man kan för att undvika att barnen blir sjuka, vännen och jag. Hur man tar till knep som man egentligen vet kanske inte hjälper så mycket och hur man lätt desperat vill minimera det som inte går att undvika. Den där känslan av att hålla andan när man kan ana att någon sjuka är på gång.
Så ologiskt.
Sjukdomar hör ju till livet. Det går ju inte att leva tills man är hundra utan att bli sjuk ibland. Dessutom, några förkylningar, influensor och magsjukor vad gör väl det? Så länge man slipper riktigt vidriga, handikappande, livshotande saker.
Men.
När hon ligger där, febrig med glansiga ögon, hostar upp slem, nyser ut snor och börjar gråta så där förtvivlat, så där så man vet att hon säger det här är bara för jobbigt, jag vill inte må så här. Desperationen tenderar att vilja triumfera över logiken. Jag vet ju att det bara är att vänta ut, trösta och lindra så gott det går. Men jag vill ha en specialistläkare vid hennes sida 24 timmar om dygnet. Jag vill ha ett magiskt piller som tar bort allt det onda på en minut. Jag vill att hon slipper må så där någonsin. För hjärtat slits i tusen bitar varje gång hon faller i gråt.
En förkylning. Bara det. Som alla vet är relativt ofarligt, inget att göra åt och går över av sig självt bara man väntar.
Jag kan bara föreställa mig hur man mår som förälder när ens barn drabbas av något av det där vidriga, handikappande eller livshotande. Hoppas att jag aldrig någonsin kommer få veta det heller.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer