Det tog ett tag, nästan åtta månader rättare sagt, men nu har hon anlänt: Polarn. Alltså hon har ju varit här ett tag, i fysiskt form, fast det känns som att det inte har varit så värst lätt att lära känna henne. Det där Beliber-fan på meet and greet med idolen stilen hon har kört med har liksom suttit lite i vägen för en bra relation.
Det var så där över natten det hände, som det mesta verkar vara med ungarnas utveckling. Plötsligt ville hon sitta på golvet och pilla på en leksak medan jag var en halvmeter ifrån. Plötsligt skrattar, fnissar, flirtar och busar hon. Plötsligt kryper hon iväg bort från mig, frivilligt. Plötsligt kan jag lämna rummet utan att hon skriker sig fördärvad. Plötsligt kan någon annan hålla henne utan att hon ser ut som att hon håller på att avlida.
Hon är rätt charmig den där ungen.
Att hon igår dessutom yttrade mmmaamma för första gången kan vara det som avgjorde att jag nog behåller henne, trots allt.
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer