Det tog ett tag, nästan åtta månader rättare sagt, men nu har hon anlänt: Polarn. Alltså hon har ju varit här ett tag, i fysiskt form, fast det känns som att det inte har varit så värst lätt att lära känna henne. Det där Beliber-fan på meet and greet med idolen stilen hon har kört med har liksom suttit lite i vägen för en bra relation.
Det var så där över natten det hände, som det mesta verkar vara med ungarnas utveckling. Plötsligt ville hon sitta på golvet och pilla på en leksak medan jag var en halvmeter ifrån. Plötsligt skrattar, fnissar, flirtar och busar hon. Plötsligt kryper hon iväg bort från mig, frivilligt. Plötsligt kan jag lämna rummet utan att hon skriker sig fördärvad. Plötsligt kan någon annan hålla henne utan att hon ser ut som att hon håller på att avlida.
Hon är rätt charmig den där ungen.
Att hon igår dessutom yttrade mmmaamma för första gången kan vara det som avgjorde att jag nog behåller henne, trots allt.
Kommentarer