Det tog ett tag, nästan åtta månader rättare sagt, men nu har hon anlänt: Polarn. Alltså hon har ju varit här ett tag, i fysiskt form, fast det känns som att det inte har varit så värst lätt att lära känna henne. Det där Beliber-fan på meet and greet med idolen stilen hon har kört med har liksom suttit lite i vägen för en bra relation.
Det var så där över natten det hände, som det mesta verkar vara med ungarnas utveckling. Plötsligt ville hon sitta på golvet och pilla på en leksak medan jag var en halvmeter ifrån. Plötsligt skrattar, fnissar, flirtar och busar hon. Plötsligt kryper hon iväg bort från mig, frivilligt. Plötsligt kan jag lämna rummet utan att hon skriker sig fördärvad. Plötsligt kan någon annan hålla henne utan att hon ser ut som att hon håller på att avlida.
Hon är rätt charmig den där ungen.
Att hon igår dessutom yttrade mmmaamma för första gången kan vara det som avgjorde att jag nog behåller henne, trots allt.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer