Varje morgon sedan höstlovet, alltså är vi inne på den fjärde veckan nu, har Pyret protesterat mot att gå till förskolan. Inte skolan mamma, inte säger hon. Nu mer börjar gråten redan innan hon ser byggnaden och hon upprepar mmmaamma mmmaamma ända tills någon fröken har dragit henne ur min famn och jag lämnar stället. De säger att det går över efter ett tag men också att hon blir ledsen till och från under dagen.
Alltså så här var hon ju en tid efter inskolningen, med den stora skillnaden att hon inte blev ledsen över att gå till skolan utan över att jag gick, hon var glad under hela dagen och hon var glad när jag hämtade. Nu gråter hon ibland när jag hämtar, vill att vi snabbt ska gå, eller sätter sig i vagnen och är tyst, nedstämd och fåordig i flera timmar. Hon vill inte ens prata om skolan, när jag försöker fråga om dagen, eller förbereda för nästa dag, händer det att hon säger till; Inte prata skola mamma.
De i personalen jag har pratat med hittills har viftat bort det lite, skyllt på höstlovet, att ungar blir så, det händer osv, men jag vet inte längre vad jag ska tycka. Min sociala unge går inte riktigt att känna igen. Övergående fas eller trubbel i paradiset? Det är kanske bäst att ta ett nytt snack med personalen, för jag är lite orolig nu.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer