Fortsätt till huvudinnehåll

Inte skola mamma.

Varje morgon sedan höstlovet, alltså är vi inne på den fjärde veckan nu, har Pyret protesterat mot att gå till förskolan. Inte skolan mamma, inte säger hon. Nu mer börjar gråten redan innan hon ser byggnaden och hon upprepar mmmaamma mmmaamma ända tills någon fröken har dragit henne ur min famn och jag lämnar stället. De säger att det går över efter ett tag men också att hon blir ledsen till och från under dagen.
Alltså så här var hon ju en tid efter inskolningen, med den stora skillnaden att hon inte blev ledsen över att gå till skolan utan över att jag gick, hon var glad under hela dagen och hon var glad när jag hämtade. Nu gråter hon ibland när jag hämtar, vill att vi snabbt ska gå, eller sätter sig i vagnen och är tyst, nedstämd och fåordig i flera timmar. Hon vill inte ens prata om skolan, när jag försöker fråga om dagen, eller förbereda för nästa dag, händer det att hon säger till; Inte prata skola mamma.
De i personalen jag har pratat med hittills har viftat bort det lite, skyllt på höstlovet, att ungar blir så, det händer osv, men jag vet inte längre vad jag ska tycka. Min sociala unge går inte riktigt att känna igen. Övergående fas eller trubbel i paradiset? Det är kanske bäst att ta ett nytt snack med personalen, för jag är lite orolig nu.

Kommentarer

Anonym sa…
Prata med BVC? /MF
Lotta sa…
Begär ett samtal , hoppas det snart blir bättre! Kram

Populära inlägg i den här bloggen

Se upp!

Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...

Tidig morgon

Äntligen ledigt! Då vaknar jag såklart klockan 4:30 utan att kunna somna om. Varför? Det skulle vara så mycket trevligare att vara så pigg på vardagar. Nu kunde jag i och för sig dricka kaffe och se min brevlåda medan Early bird aviserade att de levererat min försändelse. Visserligen satt jag och virkade klart en mössa till Polarn, som tappar bort mössor med rasande fart. Men jag hade nog reagerat om någon la ett paket i brevlådan, eller utanför dörren. Särskilt eftersom det här var paketet som ersatte det paket de hävdade att de levererat för några dagar sedan. Det paketet som de behövde tre försök för att hitta till brevlådan jag satt och tittade på imorse. Men ändå gapade brevlådan tom. Båda gångerna. Långt senare på förmiddagen ger vi oss ut jag och Arvsmassorna, då står det ett paket i trapphuset. Mitt paket. Trapphuset ligger separat från lägenheterna, avskilt och avskärmad. Går inte på något vis att hävda att det är utanför dörren eller i brevlådan. Antingen är den som levererar...

Rysligt trevligt

Tillsammans med Cous-cous stod vi i kö innan portarna ens öppnat. Vädret var lagom grått och dystert för att passa in i att besöka Kolmårdens Halloween. Det hade på riktigt inte blivit särskilt effektfullt om solen hade skinit som den gjorde igår. Arvsmassorna var inte helt överens om vilken nivå av Halloween de ville utsättas för, så vi började med de mer barnvänliga delarna som Drakskogen och Pumpadalen , för att inte tala om att se alla djur. Snöleoparder ! Pyret hade innan vi åkte tänkt gå med Cous-cous i det lite rysligare delarna, de upplevelse aktiviteter de arrangerat. Men när det var dags att gå in i den första:  Hospitalet,  ville hon att vi så kallade vuxna skulle testa först. Och nä, jag tror inte att hon skulle uppskatta att gå på knölig mark i mörka trånga utrymmen med skådespelare som skriker och skräms. Cous-cous och jag testade på Bakgården också och fick hoppa ännu lite mer när några skrämdes. De får ju lätt mig att tappa kontrollen genom att göra det mörkt...