Det är advent i helgen. Sådeles "ska" lampor, stjärnor, ljusstakar och pynt upp, kanske lite gardiner och tjafs också. Tanken på att mecka med alla sladdar, tyger och pryttlar, som dessutom ska släpas ner från ett vi-har-just-flyttat-in-alltså-knökfullt-vindsförråd, gör mig mer än lite svettig och ilsk. Jag ser svordomar och besvikelsen över utebliven stämning tydligt framför mig. Brrr.
Samtidigt så vill jag så gärna göra det sådär juligt och mysigt nu, även fast knoddarna är för små för att minnas det vill jag skapa den där julstämningen.
Så planen är att vi svär och blir lite ilskna på lördagen och har mysig adventsstämning på söndagen. När man får barn blir man ju så bra på att planera saker.
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer