Det är advent i helgen. Sådeles "ska" lampor, stjärnor, ljusstakar och pynt upp, kanske lite gardiner och tjafs också. Tanken på att mecka med alla sladdar, tyger och pryttlar, som dessutom ska släpas ner från ett vi-har-just-flyttat-in-alltså-knökfullt-vindsförråd, gör mig mer än lite svettig och ilsk. Jag ser svordomar och besvikelsen över utebliven stämning tydligt framför mig. Brrr.
Samtidigt så vill jag så gärna göra det sådär juligt och mysigt nu, även fast knoddarna är för små för att minnas det vill jag skapa den där julstämningen.
Så planen är att vi svär och blir lite ilskna på lördagen och har mysig adventsstämning på söndagen. När man får barn blir man ju så bra på att planera saker.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer