Jag var ute på barnvagns promenad med mammakompisen idag. Nu sa jag till innan vi startade att jag var lite mör efter sjukdomshistorien och att ett par veckor på sofflocket hade krossat den lilla konditionen jag hade övat upp, så jag skulle nog vara lite långsam.
Med det sagt; promenaden tog 3 timmar.
Plus 30 minuter till vår mötesplats och 30 minuter hem.
Eller hem och hem, jag fick ta en något tjurig Polarn på armen och gå direkt och hämta Pyret på förskolan.
Om jag var mör innan så är jag förkrossad nu men trevligt har vi, så det är värt lite aj och utmattning.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer