Här sitter jag med en segdragen feber som stökar till kroppen och längtar efter att träna. Logiskt eller hur?
Jag är trött så jag håller på att gå upp i atomer, har värk till och från och kommer mig inte ens för att gå in och duscha men jag drömmer om att ge mig ut på en joggingtur, göra utfall, död insekt, upphopp, plankan och ett eller annat pass på crosstrainern. Jag längtar efter lite ork antar jag.
Just nu går orken åt till att få ihop dagen, aktivera mig själv och de små och hitta balans mellan vila och gott för själen men bara det här tjafset som pågår i kroppen går och dör så ska jag utnyttja Polarns nya relativt goda humör till att börja träna igen. Med vänner som Ellegulle och Greken så är det ju inte svårt att bli inspirerad, de tränar ju så man blir grön av avundsjuka. Dessutom kan årstiden inspirera till att få svettas och bli varm. 19.6 grader är det vid vår soffa, hur har ni det?
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer