När Pyret började äta mat skulle jag vara lite piffig och ge henne hemlagat. Det gick inte hem. Då var det lätt att känna sig lite kritiserad för sina matlagnings kunskaper. Sen har ju Pyret gått vidare till att vara en matkritiker av stor rang i många lägen så det är ju inte bara mammas mat hon ratar.
Nu när Polarn äter mat kändes det dags att göra ett nytt försök. Den här gången gick det hem. Det gick hem mucho. Då är det lätt att känna sig nöjd med sina matlagnings kunskaper, när hon äter mer av middagen än vad Pyret gör.
Fast när jag tänker efter lite så äter Polarn så glatt och friskt av allt att jag får känslan av att hur maten egentligen smakar är ganska oviktigt för henne.
Summa summarum: mina konster i köket är irrelevanta för båda barnen. Grejt.
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer