Polarn har börjat med att försöka krypa över allt, framförallt morsan sin.
Hon bankar på allt.
Hon har börjat leta upp saker på golvet som hon smakar på, så som grus och blad.
Hon har börjat bli tokförbannad när man tar ifrån henne saker hon har hittat men inte får leka med, så som en hammare.
Hon har börjat med glädjetjut i höga C klassen.
Hon har börjat försöka förflytta sig när hon står upp, fast hon fortfarande är grymt ostadig, detta innebär klassikern att vända sig om och handlöst kasta sig mot målet.
Hon verkar ha börjat med första ordet: "titta".
Hon gillar inte längre att byta blöja.
Hon har börjat krypa över från spjälsängen till vår säng bredvid.
Det känns bekant.
Jag har inte riktigt köpt det där med att man är mycket coolare som päron med andra barnet, att man då skulle ha bättre koll och förstå vad som händer. Dels fick vi två olika barn, troligtvis för att de kommer bli två olika människor, dels för att man glömmer hur det var ungefär trehundradelars sekund efter att det har hänt. Jag har inte känt mig ett dugg coolare utan mest känt igen den totala förvirringen och underhållande gissningsleken. Fast ibland kommer glimtar när jag tänker Men så gjorde väl Pyret också. Det finns säkert saker man slipper gissa på den andra gången, tyvärr jämnas det ut med att tvåan gör saker som nummer ett aldrig gjorde istället. Kontentan av föräldraskap verkar vara att du bara vet att du ingenting vet men andra gången händer saker du slipper Googla.
Kommentarer