Vi gjorde det.

Det var dags för ännu en premiär i päronskapet; kalas. Japp, vi skulle ta med oss båda arvsmassorna och vara sociala, på kvällstid dessutom. Kanske låter det lite märkligt att vi inte har varit i den situationen än men då får vi komma ihåg att jag har mest velat gömma mig under täcket sen december 2012, först med Skriklisa nummer ett och sen med Skriklisa version 2.0. Fröken 2.0 har ju väntat ända till förra veckan med färdigheter som att kunna vara på en meters avstånd från mamsen, skratta och leka, så ett större socialt umgänge har inte riktigt varit aktuellt.

Förberedelserna fokuserades på det viktigaste; att få båda barnen att sova länge på dagen. Det misslyckades. Pyret sov en timme, Polarn i 30 minuter trots uppstigning kl 6.00.

Att vara social med två arvsmassor under två år var exakt så knepigt som jag trodde. Det inbegrep svåra övningar som:

Att hälsa på människor med en blyg Pyret, på gränsen till ett Eyjafjallajökull-utbrott, runt halsen. Det blev en mix av kramar, tjabatjena-nicken och vacker tass som inte kändes artigt någonstans.

Att äta mat med med en gapande, tjurig och trött Polarn bredvid mig, vilket lite förstörde upplevelsen av att få en trerätters middag serverad. Sånt händer ju inte längre liksom.

Att försöka äta när det fanns en trappa. Pyret ville ju helst spendera hela kvällen med att gå ner för trappan, upp för trappan, ner för trappan, upp för trappan i evighet amen, istället för att sitta och titta på film med de andra arvsmassorna.

Att försöka prata samtidigt som Pyret ville sjunga Bä bä. Med sömn- och näringsbrist är det svårt nog att prata med andra människor på ett någorlunda sammanhängande vis.

Barnen belönade oss med att sova ända tills klockan halv 8, fast efter att ha sovit ännu sämre än vanligt så klart. Pyret vaknade och grät typ en gång i timmen hela natten igenom. Don't mess with the läggrutin liksom. Men vi överlevde, jag lyckades vara vaken efter läggdags, bara en sån sak.