De där virusen som barnen generöst delar med sig av är rent dödligt skit. Herregud.
Pyret fick ju feber i förra veckan, det gjorde henne lite tjurig och så småningom lite förkyld, vilket matchade hostan Polarn hade roat oss med på nätterna, men det var allt. Hon dundrade på som en ekorre på Red Bull precis som vanligt, bara lite utsmyckad med grönt slime under nästippen.
Men när jag sen uppenbarligen åker på samma sak får jag någon slags ninja variant. Två dagar med över 39 grader, hostar upp onämnbara saker och snyter mig tills hjärnan är på bristningsgränsen. Jag har legat nerbäddad under täcket, med tjock filt över och värmefilt under det, iklädd sockor, pyjamas och kofta eller svettats så att jag skulle kunna fylla en swimmingpool. Halva tisdagen och hela onsdag och torsdag är som en dimma jag har snubblat mig igenom och idag var första dagen jag vågade mig ut utanför dörren. Handla lite däckade mig totalt.
De där dagis-virusen är inte att leka med, eller rättare sagt; de där dagis-virusen leker inte snällt.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer