Tomt.
Min skalle, den är tom.
Jag hanterar, sköter, ordnar och håller ut men "all" ledig tid går på tomgång. Så att jag blir liksom lite apatisk och kommer på mig själv att mitt i vila, och visserligen även i göromål, ta små micropauser.
En otäck känsla.
Vad sa hen? Vad hände nu? Vad var det jag gjorde? Vad var det jag tänkte?
Nu hålls alla tummar för en natt med lite mer sömn, det behövs. Så många månader med högst ett par timmars avbruten sömn börjar sätta sina spår tror jag. Eller, tror jag att jag trodde, eller tänkte, eller sa du något?
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer