Jag kom till förskolan och parkerade vagnen för att hälsa på min dotter och alla hennes kompisar. Så ser jag i ögonvrån hur något rör sig från barnvagnens handtag. Sakta men säkert firar en spindel sig ned från en spindeltråd.
Den vettiga reaktionen vore ju att vifta frenetiskt med armar och ben och skrika likt en blondin i en skräckfilm eftersom jag inser att spindeln har suttit några centimeter från mina fingrar under hela promenaden till förskolan.
Istället säger jag lugnt Men ser ni, en spindel!, tar ett löv och fångar upp spindeln och visar den för barnen.
Att vara vuxen är ju onekligen en lite tråkigare tillvaro.
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer