Jag kom till förskolan och parkerade vagnen för att hälsa på min dotter och alla hennes kompisar. Så ser jag i ögonvrån hur något rör sig från barnvagnens handtag. Sakta men säkert firar en spindel sig ned från en spindeltråd.
Den vettiga reaktionen vore ju att vifta frenetiskt med armar och ben och skrika likt en blondin i en skräckfilm eftersom jag inser att spindeln har suttit några centimeter från mina fingrar under hela promenaden till förskolan.
Istället säger jag lugnt Men ser ni, en spindel!, tar ett löv och fångar upp spindeln och visar den för barnen.
Att vara vuxen är ju onekligen en lite tråkigare tillvaro.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer