Polarn är inte som sin syster.
Vi introducerade mat, till en början var hon skeptisk, sen hade hon svårt att få till tekniken att få maten från skeden och ner i magen istället för att trycka ut den med tungan, nu får hon inte nog. Ungen äter som att varje måltid är den första och sista, och i galna mängder. I alla fall om man jämför med Pyret, som gillade mat men blev nöjd efter några matskedar ända fram tills typ nu för tiden.
Dessutom låter hon hela tiden. Först skriker hon tills hon får syn på skål eller burk, sen låter hon mmmmMmmMmmMm under hela måltiden. En riktig njutare.
Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det, jag är van vid en intresserad men ytterst måttlig ätare och ska plötsligt handskas med en glupsk liten rackare. Så det där med att man vet mer med andra barnet gäller inte så mycket här hemma, jag är nästan lika vilsen som förra gången.
Men det säger väl sig självt, det är ju en helt ny individ jag ska ta hand om, inte någon bebis framtagen enligt en mall. Fast det hade ju varit fasligt mycket lättare.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer