attvarabob

Barn som somnat av utmattning efter vilt lekande med kompis. Goda, pastöriserade, ostar. Snacks. Alkoholfritt bubbel. En bra nyårsafton alltså.

Några sekunder oövervakad och hey presto!

Idag hände det. För första gången. Jag blev erbjuden en sittplats på ett ganska fullt tåg. Trots vad alla " äldre " brukar vara pigga på att gnälla över så var det en ung tjej som knackade mig försiktigt på axeln och frågade om jag ville sitta ner. Jag intalar mig själv att det var den uppenbara graviditeten som var anledningen till denna artiga fråga, så att jag inte såg så trött, sliten och äldre ut. Jag tackade dock nej. Stupido. Efter en promenad till och från Hagaparken kom jag på att jag skulle ha passat på att sitta när jag kunde. Eller jag , hela mitten av min kropp kom på att jag skulle ha suttit ner. Men vad rart att någon frågade. För första och säkert enda gången.

Preggo-stadiet jag aldrig hamnade i förra gången. Stödstrumpor. Det är ju riktigt skönt.

Det är ju bara jul en gång om året. Tack och lov. Då har man ju i alla fall något att skylla på.

I somras hade jag och miss Luleå piskan framme, flera gånger om dagen (som bäst) hojtade vi Sträck på dig till varandra. Jag har verkligen problem med det där. Hundra gånger om känner jag hur jag sitter ihopsjunken med axlarna någonstans nere vid brösten. Snyggt. Med preggo-mage får jag lite hjälp på traven när jag står och går, av naturliga skäl så måste jag sträcka på ryggen för att kompensera för kanonkula där fram. Men när jag sitter. Jisses. En hösäck har säkert bättre hållning. Jag skulle behöva jobba med miss Luleå igen, av fler anledningar, men kanske mest för att få den där påminnelsen några gånger om dagen.

Årets julklapp blev en ny mobil. En Samsung galaxy note 3. Det tog flera dagar att hitta tid till att byta från den gamla för att nu har jag levt med pyret ett helt år och vet därför att allt man ska göra tar dubbelt så lång tid. Jag har dessutom levt med mig själv i trettioåtta år och vet därför att allt jag ska göra tar längre tid för varje år. Alltså tar allt trettioåtta gånger längre dubbel-tid..? Oh well, en hel eftermiddag och kväll senare är den igång, wohoo. Om några veckor eller så kommer jag behärska den hyfsat. Om några månader har jag möjligtvis upptäckt de flesta funktionerna. Lagom tills den börjar strula och gå sönder och därför är redo att bytas ut mot en ny modell med massa nya funktioner, så kommer jag vara bekväm med den. Men för tillfället leker jag pensionär och känner mig helt slut efter allt installerande. Nästa vecka kommer klockan, Gear, då ska jag ge mig på nästa träningspass och lista ut alla funktioner på den också. Det var så himla mycket lättar...

Precis som förra gången så verkar graviditeten utvecklas i spurter. Ingenting, ingen förändring, så plötsligt poof! Som en uppblåst ballong. Över natten har man blivit märkbart större och man går omkring och känner som att magen ska explodera när som helst. En väldigt märklig känsla. En ganska läskig känsla om jag ska vara ärlig. Och obekväm. För att känna mig mindre som en spärrballong och mer som en normal och hyfsat fräsch människa inhandlades lite preggo-kläder idag. Trots att jag lovat mig själv att inte köpa nya utan klara mig på de gamla, eftersom jag är så vansinnigt medveten om hur snabbt de där långsamma månaderna går. Men jag står liksom inte ut. De gamla är uttänjda och sitter därför så illa, eller så är jag kräkfärdig på dom. Det är tre hela månader kvar. Jag gör vad jag kan för att behålla förståndet.

Julmat. Det är en sån dålig idé. Vi firar julen hos oss, vilket betyder att vi får alla rester, vilket betyder massor med julmat jättelänge, vilket betyder flera dagar i matkoma. Jag har ju för övrigt ingen plats för julmat, jag har ju inte ens plats för en vanlig måltid, polarn är i vägen. Jag är inte en av de preggon som inte kan sluta äta, jag är en av dom som blir mätt på en halv portion för att bebis trycker ihop allt där inne. Så. Efter en julmiddag som icke preggo blir magen så där spänd, tung och gör nästan lite ont. Som magen känns när man är preggo innan man har ätit. Efter att ha dykt in i överflödet som preggo blir man alltså inte bara mätt, man blir mätt-mätt. Idag var tredje dagen med julmat. Nu är jag mätt-mätt-mätt-mätt. Mätt i fyrkant. En sån dålig idé.

Det är väldigt svårt att komma över hur mycket vilja som kan rymmas i en sån liten varelse. Det är minst lika svårt att vänja sig vid hur mycket vilja man själv måste uppbringa för att orka stå emot alla känsloyttringar från den lilla marodören. För oj vad hon vill hela tiden. Hon vill så mycket att hon dessutom måste ändra sig i parti och minut. Vid måltiderna märks viljan extra väl. Hon vill absolut inte äta ärtor. Hon vill bara äta ärtor. Hon vill bara äta korv, inte makaroner. Hon vill inte äta korv, bara makaroner. Janssons frestelse är världsgott. Jansson är jätteäckligt. Köttbullar är smaskens. Herrejisses vad köttbullar är farligt. Fix idéer har hon också gott om. Om hon vaknar otröstlig på natten och absolut inte vill somna om i sin egen säng så är det klockslaget som avgör var i vår säng hon sover. Fram till klockan fem sover hon gärna hos herr B.o.B. Efter klockan fem kravlar hon som en liten kålmask för att sova hos mig. Att få henne att somna följer också en drö...

Sen fina lilla mormor gick bort fick jag ansvaret för hennes heliga graal; receptsamlingen. Till jul fanns det några obligatoriska godsaker framdukade efter att julmaten var uppäten. Eller, "några", väldigt många är väl närmast sanningen. Så många att jag inte orkar baka dem alla. Så många att ingen ändå orkar äta dem alla. Istället har vi valt det viktigaste, saffransbullar, radiokaka och drömmar. I år är jag extra nöjd, för även om jag aldrig kommer baka lika gott som mormor så smakade slutresultatet så väldigt likt hennes att det kändes som att hon var här. Så är du fikasugen? Kom förbi och hjälp oss äta upp mormors godsaker som ingen kommer orka med efter all mat.

Jag besökte en av de få preggo-kläder-avdelningar som finns och hittade det ultimata preggo-plagget. Skämtsamt sa jag till maken att jag kanske borde passa på att inhandla ett exemplar när det nu var på rea. Han tog det inte som ett skämt. Han lyckades till och med övertala mig att köpa dom. Min tanke blev plötsligt den ultimata preggo-tanken: Det kan ju vara bekvämt . Jag börjar tydligen ge upp.

Vår unge är en mini-Miley Cyrus. Hon gillar att springa näck. Hon grenslar allt. Och hon sträcker ut tungan hela tiden. Jag blir rädd för framtiden.

Jag bestämde mig igår, när pyret satte ner den lilla foten för femtioelfte gången, nu var det min tur att vinna. Hon är ju ganska... ...bestämd, kan man säga. Nu när hon gärna går så vill hon kombinera det där och bestämma var alla ska gå. Hon greppar bestämt ett finger och drar iväg en tills hon drar i fingret igen vilket betyder att man ska lyfta upp henne. Det är inte alltid vi är överens där. Ibland vill jag inte gå dit hon vill och ibland orkar jag inte lyfta upp henne. Framåt våren ska hon ju också dela sin tid med en annan knodd, så hon kommer få använda sina egna ben lite mer och göra sina spännande utflykter i hemmet på egen hand. Så igår tog jag ett djupt andetag och gav mig in i slaget. Hon ville bli upplyft, jag vägrade, hon la sig ner på golvet och skrek, så totalt kränkt. Jag tog hennes hand och forsatte gå, hon bytte taktik, sprang förbi mig och kastade sig runt mina ben, fortfarande skrikandes. Jag tog hennes hand och fortsatte gå, hon kastade sig på golvet igen...

Favvoleken just nu är tittut, överallt och med alla, till och med katten. Hon gömmer sig bakom handdukar, stolar, mjukdjur, gardiner och bord. Eller gömmer sig är väl att ta i. Hon duckar, ibland nöjer hon sig ned att titta ner. Principen är tydligen att om hon inte ser föremålet för leken så ser den inte henne. Det gör leken väldigt enkel men också rätt svår att engagera sig i. Jag ser dig exakt lika mycket som när du tittade på mig men visst, du är inte här. Nu däremot, när du lyfter på huvudet så wow! Tittut! Dessutom följer hon barnens obligatoriska regel om upprepning, vi ska göra tittut hundra gånger i rad, med samma engagemang och entusiasm varje gång. Det är tur att det har sin charm att se henne bli så glad varje gång och det är så lätt att lura henne när hon inte tittar och därmed få henne att kikna av skratt genom att skrämmas lite när hon tittar upp. Ungen bara älskar att bli skrämd, det måste vara alla Stephen King böcker och skräckfilmer jag har plöjt genom åren s...

Ja, det var väl sammantaget vad doktorn sa vid ultraljudet idag. Eller, ordagrant sa han " Du får bita ihop ", efter att han inte hittat någon orsak till smärtan. Det är ju skönt att veta att det inte är något allvarligt fel, hur mycket man nu kan lita på en undersökning som genomförs efter att doktorn redan innan den har bestämt sig för att det är mina ligament som gör ont. Kanske. Eller tarmar. Kanske. Eller svag rygg. Kanske. Men istället för att känna mig lättad över att det inte var något knas så gick jag därifrån och kände mig kränkt. Du får bita ihop. Jag har hört den kommentaren i huvudet hela dagen, med det tonfallet. Min barnmorska säger att jag inte ska behöva gå runt och ha ont. En annan barnmorska på samma mottagning meddelande att det gör mer ont för varje barn, det fick jag typ leva med. Nu säger doktorn bit ihop . För länge sedan sa en gynekolog till mig, angående mina cystor på äggstockarna, att det gör ont att vara kvinna, det får man lära sig att l...

Herr B.o.B. har varit väldigt duktig idag och gjort mig stolt som en... ...höna. Han graderade sig i klubben och klarade svart bälte av tredje Dan (graden). Inte illa för en gammal sliten småbarnspappa.

Jag kände att jag hittade godiset som var gjort för mig.

Mellan gråtattacker och preggognäll så väntar jag på julen. Japp, jag vill ha mer jul. Jag. Jag vill göra knäck, ischoklad, baka lussekatter och bygga pepparkakshus. Var kommer det ifrån? Jag har inte gjort knäck sen jag var liten, ischoklad och lussekatter är enklare att köpa och pepparkakshus blir ju aldrig uppätet för att det är jätteäckligt efter nyår. Om man inte skulle sno vännernas tradition och spränga pepparkakshuset efter helgerna. Det låter så vansinnigt roligt. Och väldigt B.o.B.:igt. Varje dag kliar det i fingrarna för att få upp granen, men jag håller mig för att jag misstänker att pyret också kommer gilla granen. Fast inte på ett sätt som inger frid och glittrande ögon. Eller jo, ögonen lär glittra, av rackartyg. Jag vill ha snö så att vi får en vit jul, så att pyret kan åka sin pulka på juldagen. Vit jul som knappt existerar i vår del av landet, men varje år, nästan, blir man besviken i alla fall och i år ännu mer. När jag hämtade adventsdekorationerna ville jag ...

Just för tillfället kan jag inte tänka mig ett bättre namn på den här bloggen än Bitter och Besviken, jisses vad gnällig jag känner mig, ingenting är bra. Jag blir irriterad på alla byxor och trosor som hasar ner hela dagarna, om jag inte använder hängslen, som ger mig huvudvärk, och alla toppar som åker upp över magen hela tiden. Jag blir trött på all värk och att de olika besvären motverkar varandra. Foglossning blir bättre om man inte sitter så mycket utan står upp, men om jag står upp får jag ont av bråcken och om jag ligger får jag ont i fogar och rygg. Knät som har pajjat gör att jag säkert felbelastar vilket säkert ökar på värken i såväl fogar som rygg. Jag blir orolig för värken i magen, som ska kollas på fredag. Pyret är i någon bestämma-över-allt-som-har-med-mat-att-göra fas, så varje måltid är ett slagfält. Ett säkert kort för att få ett av hennes berömda utbrott är att försöka äta något själv medan hon ska " äta", så jag försöker äta senare, men då tigger ...

Pyret " äter " ju " själv " nu för tiden. Vi städar ofta nu för tiden. Förra veckan var allt med potatis och köttfärs toppen och ärtor ratades med precision. Idag ratades potatis och köttfärs medan ärtor favoriserades. Jag förstår inte.

Det här med att pyret övar på att kasta sig ner på golvet och veva med de små armarna och benen. Kan det vara så att hon övar inför framtiden när hon ska följa i sin fars barfota-spår och hoppa, sparka och ramla i pyjamas? I så fall kommer hon vara mer än redo för att bli Taekwondo mästare, för hon övar jättemycket. Och jätteofta. Typ massor med gånger varje dag. Fast hon kanske får skippa krokodiltårarna och buhuhu:andet för det ser nog lite konstigt ut när det är dags för OS-final.

Pyret och jag har roat oss med några av hennes födelsedagspresenter. Det blir allt mer tydligt vilken... hrm... bestämd liten varelse vi har fått. Köket från IKEA fick hon av oss efter att ha roat sig med vännernas dotters leksaksspis.  Hon är en Gordon Ramsey i Hell´s kitchen. Hon plockar i och ur kastruller, glas och redskap med en skrämmande bestämdhet, blir skitförbannad när jag, i smyg, stänger av plattan som hon bara måste ha på och tillåter inte att man flyttar på saker, vilket jag bara därför måste göra  givetvis respekterar.  Att bygga Duplo med pyret är inte heller helt riskfritt, man blir vansinnigt utskälld med jämna mellanrum. Tydligen får man inte sätta klossar hur som helst, för även om den första går bra, den andra går bra, den tredje går bra så blir hon helt utan förvarning arg som ett bi när man sätter dit nästa och ger sig inte förrän man har tagit bort den igen. Jag tycker det är lite orättvist. Dels för att hon inte kan f...

Vi skulle ha gått till BVC idag, pyret och jag, för ett-års kontroll och vaccinering. Tidigt på morgonen ringer telefonen och någon ber om ursäkt, men den vi skulle ha träffat, vem det är vet jag fortfarande inte, är sjuk och ingen annan har möjlighet att ta emot oss. Istället får vi gå på den öppna mottagningen på onsdag och träffa någon, som vanligt vet vi inte vem, men det blir den 6:e BVC-sköterskan under pyrets första år. Jag har full förståelse för att folk kan bli sjuka och att det kan innebära att tider bokas om, man får träffa någon annan, nödlösningar måste tas till. Men. I ljuset av hur vi har skyfflats runt på den där mottagningen under det här året. Med tanke på att de flesta av våra besök har bestått av möten med okända människor på grund av händelser som var för sig kan ses som otur. Då klarnar bilden av en mottagning som misslyckas med sitt uppdrag. Det är tragiskt att en instans som ska skydda, stötta och se efter de små och de, ibland, sköra och osäkra föräldrar...

Igår firade vi att pyret blivit ett helt år. Bland mycket annat så fick hon en fin pulka av sin morbror. Nu ser jag fram emot snön.

Jag gillar att sova. Att krypa till kojs på kvällen, läsa en stund, somna gott, för att vakna på morgonen och äta en god frukost. Underbart. Men inte nu. Polarn har snott min hobby. Jag vaknar under natten av trilskande fogar, dålig rygg, värk i magen och kickboxaren därinne. Jag försöker vända mig så gott det går och så ofta jag kan men det räcker inte hela vägen. Så där vid fyra, fem på morgonen är det tungt, då vill jag egentligen gå upp, för då gör alla sovställningar ont. Så var det med pyret också, fast mycket senare, nu är det ju så många veckor kvar. Jag försöker skaffa mig en ny hobby; att tänka positivt. Det går ungefär lika bra med det som med den gamla hobbyn. B.o.B. är lite B.o.B. just nu.

Ni har väl sett på tv, eller hört på radio, den helt genialt charmiga reklamen från IQ? " Tänk om vi tjatade lika mycket om annat som vi tjatar om alkohol. " I love it. Det sätter frågan i ett roligt perspektiv. Jag tror inte att det bara är för att jag är preggo, och har varit det väldigt länge nu, men jag är så fasligt ointresserad av alkohol. Det var väl flera år innan den eviga graviditeten som jag drack mer än något enstaka glas till en middag. Som med så mycket annat så är det lätt att märka hur onödigt något är när man själv inte använder det på fasligt länge. Eller så kan man tycka att jag har gått och  blivit gammal och tråkig. Det passar ju i och för sig den tantfrisyr jag ofrivilligt kom hem med från frisören igår.

Doktorn på mödravården kunde inte räta ut de frågetecknen som fanns. Nu väntar tid för ultraljud. Om inte värken blir för jobbig eller tilltagande för då ska jag åka till akuten. Men jag fick träffa henne för att värken börjar bli jobbig och har tilltagit, så hur drar jag den gränsen? Jag tycker alltid det är så svårt att avgöra; när gör det för ont? När blir det för jobbigt? När orkar man inte lite till? Kanske vet man bara när man är där? Fast å andra sidan, det finns ju dom som väntar för länge, som biter ihop för mycket. Äh, det löser sig säkert.

Men hur ser själva varan ut då? Jag trodde det var halsbandet de försökte kränga.

Ett år, ett ljus. Pyret firades imorse med falsksång och en liten sockerkaka med ett endaste litet ljus. Det är ju helt galet, vi har överlevt ett helt år, 365 dagar, båda två. Det trodde jag inte alltid. Mörka-ringar-under-ögonen-consealern har använts i massor, tinningar har huvudvärks masserats ofta, räkna-till-tio(tusen)-taktiken har utnyttjats flitigt, svordomar har haglat, tålamod har prövats och det har letats efter ångerrätt. Men det har varit glädjetårar, så-stolt-så-man-kan-spricka-känslor, gapskratt och massor med kärlek också. Om man bara hade vetat vilket helt galet år som väntade när man låg där efter förlossningen, fullpumpad med endorfiner och helt salig. Puss på födelsedagen mitt älskade monster.

För ett år sedan idag började värkarna. För att fira detta, och för att jag skulle vara barnfri över lunch, så tog jag på mig halsbandet herr B.o.B. gav mig i present efter förlossningen. För att fira samma sak slet pyret sönder halskedjan innan jag hann ta av den när vi kommit hem. Dumt av mig att tro att jag kan ha något fint och dyrt på mig. Jag har ju ändå haft ett helt år på mig att lära mig det. Så det är väl fånigt att sätta sig och gråta över en sån sak, eller känna att man ger upp en smula.

Lite pensionärs varning är det väl att finna sig framför Nobel sändningen och känna sig intresserad av pristagarna och deras upptäckter. Lite preggo-hormon varning är det väl att finna sig rörd över vinnarna som står där i (kanske) sitt livs största erkännande. Kan jag få mitt liv tillbaka nu?

Pyret har övat ett tag på att nicka, huvudet har tidvis guppat som ett Bobblehead . Det är väl charmigt. Att hon ständigt ger jakande tecken. Nu kommer skakningarna. Hon skakar på huvudet så att hon ramlar omkull. Med den här damens temperament så får jag en känsla av att vi kommer se mycket mer av de nekande rörelserna i framtiden, än de jakande.

Först lär man sig krypa, sen lär man sig gå, sen lär man sig att springa. Pyret har också tagit det i den ordningen men kanske missat att läsa mellan raderna, alltså att det är en god idé att behärska den ena konsten innan man ger sig på nästa. Hon har förvisso blivit riktigt duktig på att gå fast kanske inte så  duktig att det är dags att ge sig på springandet. Men som med alla andra uppmaningar och förmaningar struntar hon tunt i vad jag säger och tycker och rusar iväg. Med blandade resultat. Jeeeeessseeeesss vad den där ungen kommer få blåmärken och skrapsår genom livet och vad jag kommer sträcka muskler i mina försök att fånga henne. Hon är ju liksom all over the place. Hela tiden.  Jag vänder mig om i två sekunder och hon har hunnit tvärs genom lägenheten och håller som bäst på att klättra upp på vardagsrumsbordet. Jag tar ner henne på golvet och vips  så är hon i hallen och öppnar vitrinskåpet. Jag går dit och stänger dörren och simsalabim  så är ungen i ...

Kan någon förklara för mig hur det är möjligt att det ser ut, och känns, som att jag har ett myggbett på hakan. Är det drömmarna om sommarvärme som framkallat det kanske?

Vi var på kontroll idag, polarn och jag. Förutom att kontrollera de vanliga värdena och bli skrämd av att polarn gjorde en karatespark precis när hon skulle lyssna på hjärtljudet, så frågade barnmorskan hur jag mådde. Jag svarade ärligt att det vill jag helst inte svara på. För av någon anledning så skäms jag alltid över att erkänna när jag mår dåligt eller har ont. Det måste vara svenne-genen jotackdetärbarabra som gör sig påmind. Men jag sa som det var ändå, för det är bra att utsätta sig för det man tycker är obehagligt. Vi gick igenom när, var, hur och varför det gör ont. De varför som inte riktigt gick att bli klok på ska doktorn få klura över om några dagar, vi delar generöst med oss av gåtorna. Sen kom frågan: Orkar du med då ? Vad svarar man på det? Nej. Men jag är hemma med en galen ettåring så... För det finns ju inget att göra åt saken och fast man inte orkar så orkar man ju alltid lite till. Och lite till. Och lite till. Nu när det snart är nytt år så är det dags ...

Precis som alla andra så har John Blund rymt från kylan och dragit till varmare breddgrader. Uppenbarligen. För han är inte och hälsar på mig. Det där vakna-en-gång-i-timmen-för-att-försöka-att-inte-så-smidigt-vända-mig-få-kramp-i-vaderna-ett-par-gånger-och-sen-ligga-vaken-mellan-3-och-6 verkar förstöra min sömn lite grann. Att polarn aldrig någonsin verkar vila hjäper inte. Om jag är vaken så är polarn vaken och för tillfället pågår tydligen någon slags ommöblering där inne (Nej, du kan verkligen inte komma ut nu och när du ska komma ut så är det inte genom bukväggen!) Mitt vridande och vändande på nätterna har dessutom påverkat stackars katten. Hon vill inte sova bredvid mig längre utan lägger sig draperad runt mitt huvud som en liten gloria. Det hjälper inte heller sömnen. Nåja, nu är det bara några veckor... ...några månader kvar.

Alltså, jag försöker läsa med pyret men hon fattar ju inte hur man gör. Det bläddras fram och tillbaka, det öppnas och stängs, hon läser till och med upp och ner. Dessutom hinner jag nätt och jämnt tala om vad det är på bilden innan hon bläddrar vidare. Suck. Så himla irriterande.

Jag orkar inte. Så tänker jag ungefär hundrafjorton gånger om dagen.  Jag orkar inte en hel drös med saker, som att bråka med pyret om digitalboxen, vitrinskåpet, olämpliga saker att stoppa i munnen och alla andra saker vi tycker olika om.  Som att försöka få henne att somna, eftersom hon krumbuktar så himmelens mycket då, vilket leder till små armbågar och knän som landar i preggo magen.  Som att ta en promenad om dagen, eftersom det leder till aj lite varstans.  Som att städa eftersom att det är en sån sak som pyret och jag blir lite oense om.  Som att säga nej och skapa dagens trehundrade utbrott.  Som att försöka utfodra det lilla monstret när hon bara säger uuuuhhhhnnnnnnnn!!!  och kniper ihop munnen som respons.  Som att bära runt på pyret. Som att ha ont överallt. Som att inte ha någon ork. Som att vara uttråkad. Som att sova dåligt. Som att vara godissugen. Som att laga mat. Som att bli dragen i håret.  Som att kän...

Pyret sov dåligt under natten med mycket pip och gnäll. Det gjorde jag med, jag vaknade konstant med huvudvärk och pestiga fogar. Jag pep och gnällde jag med. Skillnaden var att hon var pigg och glad vid frukosten, det var inte jag. När hon strax innan tio på förmiddagen började bli trött och kinkig, men vägrade, sova så gav vi oss ut på promenad. Jodå, hon somnade, men sådär halvvägs genom promenaden gick det lätta regnet över i halv snöstorm. Pyret fortsatte sova sig genom mitt blöta pustande och frustande och vaknade lagom när vi kom hem, fortfarande tjurig, medan jag och vagn var härligt genomdränkta. Med värk i fogar, rygg, mage och underliv bar jag runt buhu-bebis på armen och hängde upp snöslask-droppande kläder. Äkta multitasking. Lilla fröken skulle sen få mat. Trodde jag. Att man aldrig lär sig. Buhut fortsatte tills jag agerade högklassig mamma och gav henne risifrutti och ostsmörgås till lunch. Hon slutade pipa och åt nöjt, vilket gav mig en chans att peta i mig...

Med glädje kan jag rapportera att det inte bara är jag som bättrar på mitt bristande tålamod. Pyret har suttit halva morgonen med en liten läskflaska och skruvat av/skruvat på korken. Ibland har hon lyckats, ibland inte men hela tiden u tan att få utbrott. Jag är stoltare än de där tupparna man brukar jämföra stolthetsfaktorn med.

Efter att ha sett alla bitmärken i pyrets böcker så förstår jag; Det är det som kallas en god bok . Höhöhö.

Precis som pyret så fick maken en present-kalender. Som han glömmer att öppna! Inte ens när han får en sån fantastisk uppfinning som en chokladkalender så kommer han ihåg att öppna en lucka varje dag. Jag förstår inte. Det är ju det första man tänker på när man vaknar. Eller så är det bara jag och min inre treåring som är funtade så.

Pyret har hittat, och förstått hur man anväder, knappen på vår golvlampa. Vilket medför att om någon kikar in i vårt vardagsrum tidiga kvällar så kan man tro att vi har knattedisco här hemma. Vilket man i och för sig har rätt i. Ett annat stort intresse är skruvkorkar, som till flaskor, burkar och barnsmoothies. Där jagar damen upp sig kopiöst i sina försök att skruva på korken på respektive behållare. Även när hon lyckas få fast den, vilket jag tycker är en otrolig bedrift, så muttrar och väser hon som en argsint Gollum för att demonstrera sitt missnöje. Tekniken i gåendet håller på att finslipas. Så hon går. Överallt. Hela tiden. Faktum är att hon försöker springa. Med de där korta, ostadiga och ovana benen. Hon ramlar också just därför. Överallt. Hela tiden. Att stänga dörrar är ju rätt kul också. Alla dörrar har dörrstoppar, som gör dom så där härligt sega att flytta på, sen kan man gömma sig bakom dörren och leka tittut med mamma, pappa eller katten. Tills man råkar dra igen d...

Vi fick en liten present från dagens fika gäster. Gotti-gott-gott. Jag som har längtat så efter hembakat.

Egentligen, innerst inne, så vill jag ha saker fixat pronto, på sekunden, och så har jag ju kunnat leva länge. Tills nu. Det är mycket som inte kan fixas med pyret hängandes i byxbenet, mycket som får vänta tills vi är två vuxna hemma. Med problemet att när vi är två vuxna lediga samtidigt så kanske man inte bara vill ägna all tid till att fixa, kanske vill man ha lite trevligt också, umgås med varandra och pyret, tillsammans, såna saker. Det medför att det blir väldigt begränsat med tid över för att fixa saker. Det mesta får skjutas på framtiden. Jag är inte gjord för det. Även om jag är stolt över att ha förbättrat mitt tålamod massor, jag kan låta saker ligga ofixade i veckor utan att säga ett pip. Men det gnager. Det gör mig lite frustrerad. Jag blir lite trött på att ständigt säga " Just det, det skulle vi ha gjort. " Fast det är väl bara att skaffa sig ännu bättre tålamod, lära sig att vänta lite till, för jag misstänker att tiden för fixande kommer bli ännu snå...

Pyrets första adventskalender. Ja, omslagspappret var roligare än presenten, som det ska vara.

Det var dags att utnyttja födelsedagspresenten; tre timmars spa-behandling. Det var manikyr, pedikyr och stor ansiktsbehandling på schemat, inklusive fotmassage, handmassage, nackmassage och tilltugg. Alltså precis vad småbarnsförälder preggot behövde. Men. Jag är ju lite... annorlunda funtad. Jag har kanske vissa svårigheter med att slappna av, ta det lugnt och göra ingenting. Speciellt när jag ska sitta/ligga och göra ingenting medan någon annan ska göra en massa för mig . Vilket kanske märktes lite grann i att den stackars tjejen som gav behandlingarna ständigt bad mig/sa åt mig att slappna av. Det slutade hon med till sist och tryckte istället med fast hand ner mina axlar/min hand/mina ögonlock. Men jag försökte. Jag tvingade mig att sluta tänka på listan med saker som skulle kunna fixas istället, medan jag låg och slösade bort tid med att göra ingenting. Jag tvingade mig själv att inte tänka på det flera gånger i minuten. Andra saker jag tvingade mig själv att göra var at...

Jag var och åt middag på restaurang igår, barnfri och allt. På väg till toaletten, precis när jag når dörren, kommer en man upp från undervåningen och går mot toaletten bredvid. Samtidigt som jag börjar öppna dörren stannar han till, skiner upp och säger leende " Meeen haaallååå " Nej, jag kände honom inte. Ja, jag hade min kalaskula väl synlig. Maken tyckte jag skulle ta det som en komplimang men jag är inte säker på att jag kan det. Det kändes mest lite... ...wierd... och väckte en massa frågor. Hur full var han? Behövde han, jättemycket, glasögon? Hade han en udda böjelse? Tänkte han att man ska uppmuntra preggon? Det är svårt det där, när man inte förstår hur en annan människa tänker.

På söndag är det 1:a advent men jag bestämde mig för att fixa redan idag eftersom jag har saker planerat för helgen. För äntligen har jag lärt mig att det bara är en illusion att det ska gå fort och smidigt att hänga upp lite lampor, sätta upp gardiner och slänga på några dukar. Det är alltid något som strular. Så även denna gång. Ett par gardiner och en gardinstång fick agera Grinchen i år och ge mig den obligatoriska jul-frustrationen. Men nu så lyser det fint i fönsterna. Åh så mysigt!

Såskadeva. http://bitterpappan.blogg.se/ Jag tänkte först hylla och hurra men kom på att det räcker med att bara konstatera.  För om jag hyllar så förstärker jag kanske bilden av att den insikten hos män/partners är ovanlig och unik (vilket den tragiskt nog kanske är), när det bara borde vara självklart. Säger en annan bitter människa som var gråtfärdigt utmattat preggo igår kväll när herr B.o.B. hade pyjamasparty.

Äntligen fick vi en köpare på kroken! Problemet var att mellan mailet där personen visade intresse och bokade dag för att titta på vagnen och den dagen så hann Brio släppa 2014 års modell. Jo. Vagnar är ju som bilar nu för tiden, inte bara att de tappar i värde så snart du rullar ut den ur butiken, de kommer alltså i årsmodeller. Så vi fick veta av den potentiella köparen att butiker sålde ut 2013 modellen billigt, vilket tvingade oss att sälja vår till riktigt vrakpris. Surt, eftersom vi bara hann ha den i fem ynka månader. Extra surt eftersom jag aldrig blev helt nöjd med kärran. Den var smidig men lite för plastig, skrammlig och strulig för min smak. Inte för att någon vagn verkar vara bra rakt igenom. Vilket är ett bekymmer nu när vi måste köpa syskonvagn, det är alltid något med varje modell som är dåligt. Vid det här laget är jag så trött på allt som har med barnvagnar att göra, det är verkligen det minst roliga med att ha barn. Men nu är vi i alla fall av med den vagnen. ...

E tipsade om hur man kunde göra fina och coola burkar till förvaring på egen hand, lite hemmafix. Jag vill. Jag önskar. Jag borde. Jag vill vara mer pysslig. Jag önskar att jag hade mer tid och lust att pyssla. Jag borde pyssla mer nu när jag snart är tvåbarnsmor (yes! en sak till att ha dåligt samvete över). Dessutom blir jag alltid väldans avundsjuk på pyssliga människor, som J som får hela Äntligen Hemma ensemblen att skämmas. Men jag lyckas aldrig öka min fix-nivå, den stannar liksom på idéstadiet. Kanske får det vara gott nog för nu, att jag i alla fall har hela skallen full med idéer på saker jag skulle kunna göra, om jag bara hade tid och lust.

Medan jag sitter och försöker bälga i mig morgonkaffet för att piggna till leker pyret på mattan och katten ligger och sover i mitt knä. Men se, nu är ju den där minimänniskan mycket mer mobil, hon har korta ben men rör sig otroligt fort (notera att jag inte hade fått i mig kaffet än, så det där med otroligt  fort kan tas med en nypa salt). Simsalabim så är hon framme vid matbordet. Hon har inte bara blivit snabbare, hon har blivit längre också, fast hon är så kort, så hon når ju saker nu.  I ett försök att rädda en mugg så ska jag resa mig och bli av med katten i knät. Detta ska ju egentligen ske snabbt och smidigt, men vi återgår till faktumet att jag inte fått i mig kaffet än och  att jag är ett väldigt osmidigt preggo den här gången. Simsalabim igen så hamnar allt kaffe i soffan.  När jag torkat upp allt kärt koffein från golv och dynor hör jag ett skrammel i hallen. När jag pustat mig fram dit står en sanslöst oskyldig individ med en nervält nyckelskål o...

Jag vaknade klockan 4 imorse. Det var ju dumt. Ännu dummare var det väl att inte somna om. Eller nu ljuger jag, jag somnade om någon gång efter 6.15. Pyret vaknade 6.30. Idag är jag trött på det där - kan inte sluta gäspa, ögonlocken känns som blytyngder, jag mår illa och har huvudvärk - sättet. Vilket är dumt för pyret är jättepigg och har bara sovit någon dryg halvtimme. Vissa dagar är ju lite längre än andra.

Med pyret i famnen började det klia i ögat, så jag tog av mig mina glasögon med ena handen och höll i den lilla tornadon med den andra. Glasögonen la jag bredvid mig. Då börjar hon skratta, busa och pussas. Efter en stunds lek kände jag att det skulle vara trevligt att återgå till de seendes verklighet och satte därför på mig mina glajjor igen. Pyret börjar gråta. Av med glasögonen igen. Skratt. På med glasögon. Gråt. Jag provade många gånger, för att det ska vara giltigt som vetenskaplig undersökning, samma resultat varje gång. Jag är beredd att göra mycket för mitt lilla hjärta, nästan vad som helst, men att gå omkring halvblind för att hon föredrar sin mor så, där går nog gränsen.

Med ålder och stigande galenskap har jag ju börjat gilla jul och vinter. Sooo crazy. Jag planerar, dekorerar och pysslar i full galopp. I helgen är det ju första advent, redan, så jag var och kikade på alla galna julprylar. På Clas Ohlson föll jag som en fura för dessa superdupersnygga adventsstjärnorna i jute: Typ 129 pix styck. De ska få lysa upp vardagsrummet. Till pyret var jag så illa tvungen att köpa den här: Typ 79 pickadollar. En ljusslinga med pluttinuttiga små snögubbar. Vi ser med spänning fram emot att plocka fram granen. Något säger oss att den kanske, möjligtvis, troligtvis, bara kommer stå framme på julafton. Nog för att katterna brukade leka Attack Team Delta med den, men det stod den pall för, frågan är om den står pall för jag-går-mycket-fortare-än-vad-mina-pyttekorta-ben-kan-hantera också känd som jag-är så-jäkla-nyfiken-och-ska pilla-på-allt . Men så länge laddar vi med adventsstjärnor, ljusstakar, juldukar, gardiner, pepparkakor, lussebulla...

Pyret var på middag igår, där fanns andra barn, större barn, äldre barn. Det är fascinerande att se hur hon bara kastade sig in i lek med först ett, och sen tre, helt okända barn. Precis som hon gör på öppna förskolan. Utan större tveksamhet så går hon runt och kollar in omgivningen, snicksnackar med de nya polarna, sätter sig och lattjar med nya prylar, stojar, stimmar och handskas till och med bra med lite knuff och buff. Vi behöver inte vara med, hon kollar sällan var vi är och letar bara upp oss när hon blir trött eller hungrig. Så orädd. Så översocial. Så olik oss. Varken jag eller herr B.o.B. är helt bekväma i stora sociala sammanhang och trivs bäst med att avvakta  lite i början på nya sammanhang. Så hur i hela friden har pyret blivit sån här? Dessutom tänker vi lite egoistiskt att det blir ju jobbigt för oss att ha en så übersocial dotter då det försätter oss i übersociala situationer. Att ha barn överhuvudtaget gör att man blir social med främlingar, det går vä...

Det finns strumpbyxor för oss preggon, de är konstruerade så här: Två fina sömmar, en placerad på var sida om bulan. Vanliga strumpyxor ser ut så här: Två fina sömmar, en placerad på var sida om baken. Så istället för att köpa speciella preggo-strumpbyxor så kan man helt enkelt ta vanliga och vända bak och fram. Så länge det inte är strumpbyxor med sydda fötter så klart.  Eftersom man dessutom gradvis blir platt som en pannkaka över baken så är det helt onödigt att ha sömmar som ger extra utrymme just där, volymen  sitter ju på framsidan i det läget. Så. Varsågod. Ett spartips från ett preggo till er andra.

Ibland börjar man ju längta bort från det man har, vare sig det är jobb, hem, partner eller prylar. Det är lätt att bli hemmablind. Det är lätt att gräset ser mycket grönare ut där på andra sidan staketet. Det är lätt att börja bygga luftslott. Då kan det vara rätt bra att få kliva över till grannens trädgård en stund, att slå sig ner och insupa atmosfären. Kanske blir man avundsjuk. Kanske inser man att det går att göra annorlunda. Kanske förstår man att det är dags för en förändring. Kanske är  gräset mycket  grönare. Men ibland sprängs luftslottet i tusen bitar och man ser att det man har är rätt bra precis som det är. Att det som ser så bra ut på papper inte alls var något att ha. Att det bara är en bokstavs skillnad på ditt och datt . Att gräset bara är en annan nyans av grönt och inte alls mer grönt. Annat är inte alltid bättre, ibland är det bara annorlunda, det kan vara rätt skönt att bli påmind om.

Först läser jag att nu är kräksjukan igång, sen hör jag genom badrummets tak att grannen låter uuuääääärrrk uuääärrrkk. I'm so scared.

Igår började pyret gå på små promenader på eget initiativ. Idag går hon mest hela tiden, överallt. Utan att hålla i sig i något eller någon så ställer hon sig upp. Utan att ha en plan med vart hon är på väg så börjar hon gå. Om hon snubblar så reser hon sig bara och fortsätter. Jag vänjer mig inte vid att det går så fort. Från inte krypa till krypa. Från inte gå med stöd till att gå med stöd. Från att gå någon, eller ett par, meter utan stöd till att gå massor med meter. Hur gör hon för att plötsligt vara så duktig? Går hon upp och övar på natten när vi inte ser? Lagom till att jag blir allt klumpigare och får mer ont ska jag alltså börja jaga det lilla livet på en helt ny nivå. Trevligt.

Så har det börjat. De nattliga kramperna, inte bara men främst, i vaderna. Ett härligt sätt att vakna; känslan av att vadmusklerna är mer sträckta än huden i ansiktet på valfri 30+ Hollywood kändis. Nu finns det ju grader i helvetet så det är allra hetast när båda vaderna krampar samtidigt. Om det bara är den ena så kan jag lätt ta den andra foten, sätta den mot foten på "kramp-benet" och häva krampen genom att sträcka ut fotsulan. Men båda . Jag får försöka hasa ner till fotändan på sängen och sträcka ut fossingarna mot den. Vilket inte går så smidigt när man har onda preggo-höfter, är lite yrvaken, ska manövrera förbi en kissekatt och ibland en sovande bebis samtidigt som benen är lite... ...aj:iga. The preggo-life continues.

Pyret har tagit nästa steg i projekt I like to move it . Hon har börjat gå utan att man lockar på henne. Hon tar sikte på andra saker än trygga famnar och knatar iväg, helt självmant. Stora lilla minimänniska.

Vi är på jakt, mammakompisen och jag, efter barnvänliga ställen. Utbudet är skralt. Om man inte gillar öppna förskolan och ungarna inte köper att sitta i vagnen på långpromenader, följt av att sitta stilla i en matstol för lunch, vart tar man vägen? Egentligen borde väl Stockholm vara packat av barnvänliga fik, här där hela caffe-latte-mamma kulturen föddes, istället har de flesta ställen inte ens barnstolar. Vii vill inte tränga in oss på ett trångt café och blockera halva stället med våra barnvagnar, vi blir lite uttråkade av att gå till pannkakshuset varje vecka och det börjar bli för kallt för att spendera all tid utomhus. Så. Gratis tips för entreprenad sugna; öppna fik med plats för barnvagnar och barn som har myror i brallan.

I fredags gjorde jag mitt livs första cheesecake (jag vet, jag är så trög). En med hallon. Jag åt en bit på fredagen, men njöt inte så värst och uppfattade inte riktigt smaken eftersom jag fick äta den innan den helt tinat då en spännande migrän gjorde mig sällskap. Sen har vi inte hunnit ge oss på den igen, för att vi har blivit utfodrade av våra föräldrar hela helgen. Efter en promenad med pyret bestämde jag mig för att trösta mig med en bit, bara för att jag blir deppig av att få ont efter varje gång jag rör på mig. Den här gången fick den tina och mitt huvud ville inte explodera. O H  M Y  G O D. Jag bör nämna att jag är ensam hemma med den där i frysen ikväll.

Ibland kan bagatellartade bekymmer vara väldigt jobbiga. Som en illa placerad finne. Som en finne man kanske skulle benämna som böld. Som en finne/böld stor som tummens fingertopp, placerad mitt på skinkan. Jag kunde för bövelen inte sitta på hela dagen! En koll på kvällen visade att den inte var aktuell för att få självläka, för den var vid det laget blodfylld. Nu ska man ju inte klämma finnar själv, men jag kunde inte gärna vänta på att gå till distriktsköterskan på måndagen och jag kände att det var under min värdighet att söka till akuten för detta fysiska besvär. En spegel, lite akrobatik, en steriliserad nål och lätt ihopbitna käkar senare var jag redo. En pick med nålen och kaboom , likt Eyjafjallajökull bröt den ut. Herrejisses. Det var som att föda barn. Efter en natt bakom en kompress dränkt i ahlolsprit har jag nu en stor krater på månens baksida.   Och jag kan sitta ner.

Inte nu, men snart, kommer ju pyret att fira sin allra första födelsedag. Herrejisses! Jag känner kraven. Här ska det firas enligt konstens alla regler med hipp-hipp-hurra!-morgon, tårta och presenter. Jag smyger till och med med vad hon ska få i present. Alltså, nog för att ungen verkar smart men jag har svårt att tro att hon skulle ställa sig upp och protestera om vi så ens helt skulle ignorera the B-day. Hon har ju inte en blekaste aning om hur den dagen ska firas. Fast ställer sig upp och protesterar gör hon ju lite titt som tätt. Alltså är den dagen mest för min skull. Alltså kan jag känna att jag mår lite för kasst för att ställa till med über-grande-mega-kalaset. Vi satsar på kalas nummer två kanske, utan att dras med skuldkänslor och minus på päronkontot, och firar numero uno så mycket som hennes trasiga morsa orkar.

Som en liten present av KPA pension fick man välja en bok. Jag valde " Den översvämmade hjärnan. En bok om arbetsminne, iq och den stigande informationsfloden. " Av Torkel Klingberg. Låter det inte vansinnigt intressant!? Jag ser väldigt mycket fram emot att få läsa och fundera lite över det högst väsentliga ämnet.

Ålderstecken 314 borde vara att lyssna på Bruce Springsteens arbetsklass-längta-bort-från-vardagen-vara-less-på-tristessen-och-söka-lite-spänning-romantik och känna JaaaAaa. Undrar vad ålderstecken 315 ska bli.

Den senaste tiden har herr B.o.B. övat på ny nattning. Det är han som sköter den biten. Innan vi visste att hon var sjuk så började han lägga henne i spjälsängen, böja sig framåt, så hon kunde pilla lite i håret och på öronen som hon vill när hon är trött, och poff; hon somnade. På bara några minuter. Så tänkte vi i efterhand att det gick så lätt för att hon var krasslig, hon var väl extra trött bara. Men det har fortsatt fungera. Idag var det min tur att försöka då herr B.o.B. har sitt pyjamasparty. Vi åt middag. Vi hade lekstund. Vi tog ett bad. Vi åt välling. Jag bar in henne i sovrummet, gav henne en stunds kram och gos, la henne i sängen, böjde mig fram så gott jag kunde med polarn i vägen, gav henne snutte-ugglan och på ett par minuter sov hon. Whaaaaaat? Tidigare har hon somnat i famnen och vi har burit in henne i sängen. Det har ju funkat det med, men kan ju bli knepigt om några månader. Det visar väl bara att alla barn har sin tid och plats. Tidigare var det omöjligt a...

Jag visste det. Herr B.o.B. har varit och shoppat en liten present till mig. Han kom väl på att han måste kompensera för att han missade min första Mors dag nu när han faktiskt fick klassiska kallingar och strumpor till Fars dag. Av pyret så klart. Och den här är från henne till mig: ”Rosa stjärnan” dyraste ädelstenen någonsin http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17834218.ab

När vi var på Öppna förskolan sist hörde jag en mamma säga till en annan mamma: Ja, han var ju sjuk men det var ju för två dagar sen, så jag tänkte äh, vi går hit. Vad schysst, tänkte jag. Smitta ner oss igen liksom. Två dagar hinner man knappast bli smittfri på. Idag var vi på lunch med mammakompisen och pyrets bff. Restaurangens lekhörna var okuperad av en liten flicka på x antal år, såg jag när vi kom in och jag höll på att klä av pyret. Samtidigt hörde jag hennes pappa prata i telefon och säga: Jag är hemma med sjukt barn idag. Vid närmare granskning ser jag att flickebarnet är alldeles prickigt. Där huserar hon bland alla leksaker, på den lurviga mattan och leker glatt med allt. Måste jag nämna att våra ungar inte fick någon lekstund innan vi gick? Hur tänker föräldrar? Det är inte ens att försöka smussla in de sjuka barnen på förskolan för att de måste till jobbet. De släpper lös ungarna på "frivilliga" platser, de skulle lätt kunna bespara andra barn och deras fö...

Halvvägs. Fast jag känner mig som en elefant som varit gravid for ever and ever. Jag längtar efter att ha kläder som sitter bra, efter att inte känna mig trött, klumpig, andfådd, efter att få äta och göra vad jag vill. Jag är lite less på att känna mig krasslig och begränsad, vilket jag gjort sen ett par dagar innan jag plussade, vilket är för 19 veckor sedan. Jag är lite trött på att vara trött. På att vara slut klockan 21 och att vara lika slut när jag vaknar 6.30. Det tär lite. De fysiska begränsningarna, den isolerade och begränsade tillvaron och vardagens eviga... ...vardag. Man kan väl säga att livet känns lite mycket som mellanmjölk när jag går och längtar efter champagne. Mest kanske känslan av att livet kommer bestå enbart av mellanmjölk för så vansinnigt länge tär på själen. Det var ju nu livet skulle få tillbaka lite bonus, spänning, krydda, njutning och äventyr efter allt slit. Istället ska jag börja om. Det känns. Sen är det klart, när pyret kommer fram och bestämt...

Alltså detta sockersug. Herrejisses. Kombinerat med ilande, bultande, molande fogar och bråkigt bråck som leder till mindre rörlighet. Det här kan aldrig sluta väl.

Såna där saker som man älskar att hata kan ju orsaka viss frustration. Pyret, som är envis som synden, brottas med sina klossar. På kort tid har hon blivit vansinnigt duktig och får ofta i dom i hålen, men det räcker ju inte. Efter en stund leder minsta lilla motstånd till krokodiltårar och jämmer. Efter ännu lite längre tid gnäller och gråter hon konstant medan hon envist och bestämt fortsätter plocka upp klossar och trycker ner dom i lådan. Då spelar det ingen roll om de går i snabbt, eller att jag jublar och hurrar som en tok bredvid. Det slutar med att jag får gömma lådan när hon är färdig för annars sitter hon bara framför den och tjuter. Men nästa dag ger hon sig på den igen. Vad ska det bli av den där ungen?

Pyret började med att äta upp hela frukosten utan knorr, hon åt faktiskt lite extra till och med. Hon fortsatte morgonen med att bara tralla när det var dags att byta blöja och klä på sig, för att övergå i att somna plötsligt i min famn klockan 10 och sova till 12. Lunchen åt hon upp nöjt och med god aptit, efter det hjälpte hon till när det var dags att ta på sig ytterkläderna och satte sig utan minsta pip i vagnen. Här och där under den två timmar långa promenaden protesterade hon, men det var ytterst måttligt och vältajmat med små stopp där vi kunde titta på ankor och hälsa på bland djuren. På eftermiddagen åt hon mellis glatt för att sen ha lika god aptit på att leka. Ett blöjbyte efter storskräll i brallan gick utan krumbukter eller flyktförsök ackompanjerat av Imse vimse spindel.  När jag lagade middag satt hon och roade sig i barnstolen utan att ställa till med minsta scen, lite gnäll uppstod i väntan på maten, men det avhjälptes med en powernap på en kvart. Dagens skrä...

Pyret tog sig en liten tupplur så här på förmiddagen. Plötsligt hör jag det typiska jag-är-på-väg-att-vakna-och-har-tappat-nappen ljudet. När jag smyger in ser jag att hon har nappen löst i näven som hon håller mot pannan, hon tappar den så den hamnar mellan axeln och halsen men efter några sekunder plockar hon upp den och sätter in den i munnen. Själv. Medan hon blundade. Medan hon var halvsovande. Jag har hört talas om att de små liven till sist lär sig att leta rätt på nappen i sängen själva men var övertygad om att det var en myt. Jag såg framför mig en evighet av att gå upp mitt i natten enbart för att plugga in proppen på en halvsovande bebis. Jag ser oanade möjligheter med den här utvecklingen. Nu känns det som att det finns hopp för framtiden. Det är så mysigt när de är så där små, ta tillvara på den tiden för den går så fort- my ass. Det är nu det gäller, livet kan komma åter. Ja, tills vi börjar om i mars då...

Senaste uppdateringen i pyrets värld. I takt med att veckorna går pratar hon allt mer. Ja, nu har hon aldrig varit den tystlåtna typen och snackandet är en klar förbättring från falsettskriken, men det är också oroväckande hur mycket hon pratar. Hon pratar numera direkt när hon vaknar, istället för att gnälla eller gråta. Hon pratar till och med i sömnen. Pratar massor utan att säga någonting alls; hon kommer bli politiker alltså. Generös har hon blivit också (vilket talar emot en framtid som politiker). Ofta sträcker hon ut näven för att lämna över en liten gåva, extra mysigt är det när hon delar med sig av halvtuggad mat. Roligt som attan är det när man sätter saker på huvudet, oklart varför. En badanka, en kloss, en kartong till små yoghurtar, allt höjs till oanade komiska nivåer när de placeras på mammas huvud. Jag låter sakerna glida ner för henne att fånga och genast blir hon så där generös igen. Med ivrig uppmuntran ska jag placera föremålet på huvudet igen och igen och ige...

Pyrets feber är nästan borta och hon är piggelin igen. Det är bara aptiten som som behöver återkomma men eftersom damen inte är hängig så är det väl inget att stressa upp sig över. Min status går inte riktigt åt samma håll. Jag går som en sengångare kombinerad med anka och har svårt för att bestämma mig för om det är värst att gå eller sitta still. Lite illamående också. Och trött. Och ont i magen. Och huvudvärk. Det är väl nu man kan tillämpa " glaset halvfullt eller halvtomt ". Det är bara halva tiden kvar eller Herrejisses, det är halva tiden kvar.

Inte nog med att pyret, självklart, får allt hon vill nu när hon är sjukling, för så ska det vara för såväl stora som små sjuklingar. Hon får äta vad och när hon vill, bara hon äter och hon får bäras runt hur mycket hon vill, även om jag får ont överallt. Det får jag säkert några päron-poäng på. Dessutom gick jag upp i högsta päronligan vid dagens lunch. Pyret leker med fingrarna i munnen och hulkar plötsligt till. Snabb som en kobra får jag fram handen och tar emot spyan. Det tar tydligen upp emot ett år men sen blir man rätt proffsig på det här.

Jag hämtade ut mina två tidigare glasögon igår efter att ha bytt till nya styrkan. Japp, jag har alltså fyra stycken glasögon nu. Är det onödigt? Ja. Är det slöseri med pengar? Ja. Är det roligt (när man nu inte kan ha linser)? Ja.

Pyrets feber hade stigit till 39,4 imorse. Hon har gnällt och gråtit större delen av dagen, förutom enstaka perioder där hon verkat okej, och hon vill inte äta och dricka ordentligt utan lever på yoghurt och lite ersättning. Med febernedsättande har hon en temp på 39,1. Själv var jag på kontroll hos mödravården. Jag hade vita blodkroppar i urinen och väntar svar på odling. Det skulle förklara varför jag är så hängig och har lite konstig värk i magen. Det kunde alltså vara bättre i familjen B.o.B.

Pyrets lindring från febern höll inte i sig länge. När det var dags för kvällsvälling bröt helvetet löst och jag kastades bakåt till skikochpanik-tiden. Hon ville inte äta, hon fick märkbart "kryp i kroppen" som man kan få vid feber, sen började hon gråta och vrida sig. Efter det var den över oss, den otröstliga lite panikartade gråten som aldrig tar slut. Ensam hemma började jag gå och vagga, precis som förr, för jag vet att det är det enda som hjälper. Med skillnaden att hon nu väger mer, krumbuktar värre, jag har sovit uselt på grund av hostan i en vecka, haft hundra förkylningar, ätit dåligt i flera dagar och har värk från fogar och bråck. Den här gången behövde jag bara knata runt i två timmar innan hon slocknade av ren utmattning. Rena semestern från hur det var. Det jag tänker på nu är hur jäkla rädd jag är för att polarn ska tvinga oss igenom det där igen. Den där desperationen, det hjärtskärande, det utmattande, det förtvivlade. Jag har försökt trösta mig själv ...

Det var det där med att ropa varg. Pyret får ju sina gnäll-perioder, inget konstigt med det. Så att hon de senaste dagarna har kinkat med mat, varit allt mer klängig och oftast låtit uuuuääääähähäääähhh trodde jag mest var någon ny härlig fas. Det var det väl på sätt och vis. Under en utflykt till Fjärilshuset verkade hon lite hängig och kändes plötsligt varm. Hemma igen visade tempen på 39,2 grader. Damen har fått sin första feber. Den här gången hade hon verkligen anledning att ropa varg. Efter lite behändig nurofen apelsin mår hon bättre, fortfarande hängig men orkar sitta och heja på Lotto dragningen som bäst.

Det är ju ofrånkomligen så att vi, säkert snabbare än man hänger med, måste byta barnvagn, till en syskonvagn. Suck. In i träsket igen liksom. Men vi har letat, spanat, funderat och tittat och hittat en vagn, som inte är perfekt, men passar de viktigaste kriterierna. Men då måste vi sälja den vi har. Suck igen.  Jag räknade ut att jag blev gravid två veckor efter att vi köpte den här vagnen, snacka om dålig timing. Men det är nu man inser att man är i fel branch, man borde vara begagnad barnvagnshandlare. Lika Big business som begagnade bilar. Vår vagn är det av de populäraste märkena, vi har använt den i mindre än fem månader och inte ens varje dag, den är alltså i nyskick, den har sju månaders garanti kvar, kommer med oanvända "vinterhjul" som ligger kvar i kartongen, har förresten aldrig använts vintertid då vagnar slits som mest och vi har sänkt priset med 25% från inköpspriset. Folk tycker den är för dyr. Någon ville att vi skulle sälja den till halva priset. H...

Efter den tjurigaste förmiddagen på länge hade jag inte så höga förhoppningar om eftermiddagens inbokade fotografering. För si så där hundra år sen, innan alla förkylningar och när vi senast besökte öppna förskolan, så var vi på plats när man hade möjlighet att boka in sig för att föreviga sin avkomma. Själva fotandet var gratis, sen betalade man för det man ville ha om resultatet var tillfredsställande. Med tanke på avkommans humör idag var det just den biten som kändes trygg, för vem vill betala för bilder på gråtandesnorigtmonster. Under vilt protesterande fick jag på damen en söt, brun, manchesterklänning, cerise tröja, vita strumpbyxor, rosa randiga sockeplast och ett rosa hårspänne. Jättefint. Fast inte till gråtandesnorigtmonster. Men vi fick potentiellt fina bilder, hör och häpna. Där hon satt på huk och fångade färgglad boll, där hon stod och kliade sig i håret och närbilder där hon log stort. Mellan poserna var hon dock lite skraj för fotografen. Jag tror att han var lä...

Nu är vi kulturella en minut med en riktigt fin klassiker. Karin Boye:

Hon är något av en expert på att stå på tå.