Barnen har vuxit. Med det menar jag inte bara att de har blivit några centimetrar längre och därför klarar sig lite bättre i alla möjliga sammanhang. Pyret behöver inte pall för att komma upp på toaletten och Polarn når allt det där hon inte kan hantera ännu som pennor, saxar och Pyrets saker, för att hon kan använda en pall.
Men mest växer de på andra sätt. De samarbetar, tar hand om varandra och tar hänsyn till den andres behov. Ja, mellan de gånger de försöker starta världskrig alltså. Det märks på saker som att man på egen hand kan ta cirkusen till lekparken. Nu behöver man inte försöka dela på sig för att undvika att någon börjar gråta eller riskerar att bryta något. Istället kan de hjälpa varandra, klara sig på egen hand och vänta på att den andre får hjälp innan de får hjälp själva.
Helt otroligt.
De är inte så små längre.
Den sista småttingen har dessutom börjat med "Ja inte ha böja, ja ha tosa mä Olaf!!", så blöjfritt-fasen är inledd, även kallad torka-golvet-fasen. Men det är ju bäst att passa på när hon börja ogilla att blöja på sig.
Det börjar kännas som att jag kommer överleva den där småbarns tiden. "Åh, ta tillvara på den där första tiden, den går ju så fort!" Ja, tack och lov. Äntligen får man hänga med små, väldigt konstiga, människor, jag tycker det är så mycket roligare.
Kommentarer